Världen är mörk
I och med att jag plötsligt funderat så mycket på livet den senaste tiden (och jag är inte klar än, var lugna, "Dakten på livet del tvåhundraförrtiåtta" är på g) så har mina ögon oxå öppnats för hur mörk världen egentligen är. Det är helt klart något allvarligt fel på människorna!
Jag läste om misskötta grisar som vi alla (förutom växtätarna ibland oss) äter av.
Jag läste om en tolvårig pojke, ett barn (!) som hade försökt våldta (!) en nittonårig kvinna!
Jag läste om sexuellt utnyttjande av kvinnor som krigsföringsmetod i U-länder och FN-soldater som "inte har rätt" att ingripa utan bara vänder bort blicken.
Finanskris, klimatförändringar och svininfluensa i all ära, men är det inte de "små" brotten människorna gör som egentligen är de mest skrämmande. Att tänka på att man tillhör ett släkte, en art, som kan utnyttja sin makt till att göra sådana här saker, eller att inte använda sin makt för att låta det hända. Jag skäms över att vara en del av den arten, som inte bara förstör platsen där vi bor, alla andra som bor här utan vi förstör oxå oss själva. Rätt åt oss, människan har varit egoistisk och bara tagit för sig hitills, vår överlevnadsinstinkt är större och kraftfullare än vårt logiska tänkande och vårt medlidande.
Inte för att jag är speciellt troende, men jag vill minnas att det sades att Gud gav människan i uppgift att ta hand om djuren och naturen, för de kunde inte ta hand om sig själva, vi har missbrukat vår "överlägsenhet" till att göra ondska, makttörsten är stor hos människan. För stor.
Jag vill inte påstå att alla är onda, så ta inte illa upp om det värsta du nånsin gjort är att snatta en blodpudding på Ica eller fått din bästis att gråta för att hon bad om en ärlig kommentar om hennes nya tröja och du gav henne en föör ärlig kommentar. Men är det inte sorgligt hur hemska vi kan vara egentligen, mot försvarslösa, för att få vår vilja igenom, för att vi och bara vi ska må bra? Jag blir mörkrädd av att läsa tidningen, nästan så jag känner för att flytta härifrån, men man kommer inte så långt bort hur man än gör, det blir ju rymden då men vad ska jag göra där?
Bäst hade vart om vi alla ryckte upp oss lite, och nu menar jag inte att alla ska vara lite snällare mot varann å ge komplimanger oftare, alltid hälsa glatt på den man möter på vägen och erbjuda sjuss till varenda liftare längs vägen. Nej, jag tycker att människan ska sätta sig ner på sitt rum och fundera över sina synder och sedan be om ursäkt till planeten, till djuren och naturen och bättra sig, skärpning folket, skärpning världen!
Jag vill inte bo på en planet där det är okej att våldta, där barn begår brott och oskyldiga får betala i stället för de skyldiga. Jag vill inte bo på en planet där döden ses som en befrielse, livet som ett straff.
Jag tänker ta över världen, eller erövra den, jag tänker inte styra den, men jag tänker vara överallt, förändra den. Hur jag ska ta över den har jag ännu inte lyckats komma fram till, om det blir med kläder, musik, åsikter eller något annat får tiden utvisa. Men när jag är klar, då ska alla känna till mitt namn, alla ska känna igen mitt ansikte, alla ska veta vem jag är, vad jag gör och vad jag står för och alla ska sakna mig när jag dör.
Just watch me do it.
Just watch me.
Jag läste om misskötta grisar som vi alla (förutom växtätarna ibland oss) äter av.
Jag läste om en tolvårig pojke, ett barn (!) som hade försökt våldta (!) en nittonårig kvinna!
Jag läste om sexuellt utnyttjande av kvinnor som krigsföringsmetod i U-länder och FN-soldater som "inte har rätt" att ingripa utan bara vänder bort blicken.
Finanskris, klimatförändringar och svininfluensa i all ära, men är det inte de "små" brotten människorna gör som egentligen är de mest skrämmande. Att tänka på att man tillhör ett släkte, en art, som kan utnyttja sin makt till att göra sådana här saker, eller att inte använda sin makt för att låta det hända. Jag skäms över att vara en del av den arten, som inte bara förstör platsen där vi bor, alla andra som bor här utan vi förstör oxå oss själva. Rätt åt oss, människan har varit egoistisk och bara tagit för sig hitills, vår överlevnadsinstinkt är större och kraftfullare än vårt logiska tänkande och vårt medlidande.
Inte för att jag är speciellt troende, men jag vill minnas att det sades att Gud gav människan i uppgift att ta hand om djuren och naturen, för de kunde inte ta hand om sig själva, vi har missbrukat vår "överlägsenhet" till att göra ondska, makttörsten är stor hos människan. För stor.
Jag vill inte påstå att alla är onda, så ta inte illa upp om det värsta du nånsin gjort är att snatta en blodpudding på Ica eller fått din bästis att gråta för att hon bad om en ärlig kommentar om hennes nya tröja och du gav henne en föör ärlig kommentar. Men är det inte sorgligt hur hemska vi kan vara egentligen, mot försvarslösa, för att få vår vilja igenom, för att vi och bara vi ska må bra? Jag blir mörkrädd av att läsa tidningen, nästan så jag känner för att flytta härifrån, men man kommer inte så långt bort hur man än gör, det blir ju rymden då men vad ska jag göra där?
Bäst hade vart om vi alla ryckte upp oss lite, och nu menar jag inte att alla ska vara lite snällare mot varann å ge komplimanger oftare, alltid hälsa glatt på den man möter på vägen och erbjuda sjuss till varenda liftare längs vägen. Nej, jag tycker att människan ska sätta sig ner på sitt rum och fundera över sina synder och sedan be om ursäkt till planeten, till djuren och naturen och bättra sig, skärpning folket, skärpning världen!
Jag vill inte bo på en planet där det är okej att våldta, där barn begår brott och oskyldiga får betala i stället för de skyldiga. Jag vill inte bo på en planet där döden ses som en befrielse, livet som ett straff.
Jag tänker ta över världen, eller erövra den, jag tänker inte styra den, men jag tänker vara överallt, förändra den. Hur jag ska ta över den har jag ännu inte lyckats komma fram till, om det blir med kläder, musik, åsikter eller något annat får tiden utvisa. Men när jag är klar, då ska alla känna till mitt namn, alla ska känna igen mitt ansikte, alla ska veta vem jag är, vad jag gör och vad jag står för och alla ska sakna mig när jag dör.
Just watch me do it.
Just watch me.
Jakten på livet Del 2
Fantastiskt, det är vad livet är, fantastiskt svårt.
Nu tänker ni "Åh nej, inte ett till pessimistiskt humörsnerdragande självmordsinspirerande inlägg" men var lugna, jag tänker bara påpeka fakta. Jag är helt neutral, jag vet att livet är svårt men jag älskar att leva, okej? Det finns fördelar och nackdelar med allt, allt!
Jo, för det mesta jagar vi lycka i livet. Jag skrapade ju lite på ytan igår om hur man ska jaga fram det liv man vill ha och för det mesta vill man vara lycklig. Så, vad gör dig lycklig? Jag vet vad som gör mig lycklig så jag ska vara så snäll och ge dig några exempel.
Jag blir lycklig av att:
få uppmärksamhet för något bra jag gjort
få/äta choklad
tjäna pengar
vara med mina vänner
vara med min pojkvän
tänka på min pojkvän
få komplimanger och beröm
se månen lysa
se solen stråla
känna varma vindar
vinna
se/göra andra glada
få veta att jag är omtyckt
dem jag bryr mig om mår bra
...och lite annat myssel pyssel ^^
Nu, hur uppnår jag denna lyckan jag får av detta? Vissa saker är lätta att tillfredställa, t.ex. chokladen eller att tänka på min pojkvän. Men sedan finns det olika mycket mängd lycka, chokladlyckan håller i sig nån timma max, en komplimang kanske en dag, en varm vind ger mig en lyckokick men försvinner snabbt och lämnar mig oftast "bara" glad, ett "jag älskar dig, du är bäst, finast och underbarast" kan hålla en helg, en vecka, ja flera dagar.
Men, jakten på Lyckan är oftast något större, man strävar efter att finna den ultimata never-ending-lyckan, man vill en dag kunna sätta sig ner med ett leende på läpparna och känna sig fullkomligt tillfreds vad som än händer för man är lycklig. Tyvärr tror jag att när man kommit dit så tappar det nog sin charm, vad ska man göra när man är helt klar, helt nöjd, det finns inget mer att göra, inga fler drömmar eller önskningar att uppfylla? Vad är meningen med ens liv då? Och så tappar man lyckan och får börja om från början, så gott som.
Livets eviga fråga, meningen med det hela. Varför vill vi egentligen veta det? Vad ska vi göra när vi vet? Leva så som meningen säger, eller försöka att förneka det och bestämma över våra egna liv likt trotsiga småbarn? Jag säger så här, lev ditt liv som du vill och skit i vad meningen är, hitta på din egna mening med ditt egna liv! Vi ivll ju inte ha nån som bestämmer över oss så varför inte helt enkelt skriva våra egna regler?
Från och med nu bestämmer jag att människor visst kan flyga, vem har sagt att vi inte kan det? Vem har bestämt att det ska vara så? Va? Ingen ska komma här å bestämma vad jag kan och inte kan, punkt slut!
Anyway, för att fånga lyckan så bör man tänka efter på allt som gör en lycklig, eller "bara" glad om man så vill och försöka uppfylla dem små lyckostunderna i livet, för den ultimata never-ending-lyckan låter faktiskt inte så himla spännande, och när man har den måste man ju vara extremt orolig av att förlora den och då är man ju inte lycklig längre, så så fort man oroar sig över att förlora lyckan har man tappat den. Så värdesätt och njut av de små tillfällena då du känner att du bara måste le, då du är lycklig, en sekund, en minut, en timme, en dag, en helg, för jag tror att det är dom tillfällena som spelar roll.
Jag önskar inte att ni får leva lyckliga i alla era dar, jag önskar att ni får många lyckliga stunder och glada minnen att tänka tillbaka på i resten av era liv.
Keep smilin' :D Kram!
Jakten på livet Del 1
Jag inleder med att förklara att jakten på livet är ett alldeles för stort och tungt ämne för att bara behandlas i ett blogginlägg.. tack för er förståelse, jag vet inte hur många delar det månne bli, kanske är det så tungt att det bara blir en del, men jag vill att ni ska veta att det skulle funnits en till om bara orken och tiden funnits. Be till gudarna att jag finner den delen oxå..
Jag börjar med den eviga frågan "Vad är meningen med livet?"
Jag ger mitt svr på denna frågan, ett svar som kanske är helt fel, men jag har kommit fram till att om man grubblar över denna eviga fråga för lnge mister man helt enkel sitt liv så mitt svar lyder som följande; "Meningen med livet är att leva det, på sitt sätt"
Så nu när vi alla är övertygade om att det är så det är kan vi fokusera på att leva på vårt sätt. Nu kommer nästa stora jobbiga fråga; "Hur vill du leva ditt liv?"
Jakten har därmed börjat, svara på dessa frågor innan du ger dig ut bara:
Vad ska du jaga?
Hur ska du jaga?
Varför jagar du detta?
Vad ska du göra när du fångat det?
Under jaktens gång kommer du att stöta på många svåra hinder och många svåra frågor, mitt råd, tvivla inte på dig själv, eller jag kanske ska uttrycka mig lite mer pedagogiskt så här: Tro på dig själv, lyssna bara på din inre röst, känn efter med magen, våga kasta dig iväg med huvet före, du kan, du ska, du kommer att lyckas!
När det känns tungt, och alla tvivlar på dig så minns detta, upprepa detta och tro på dig själv, stå rak i ryggen le och säg: "Jag kan, Jag ska och Jag kommer att lyckas!"
Och kom ihåg, jag - Sophia, tror stenhårt på dig, jag tror innerligt att du kommer att lyckas!
Jag har precis börjat svara på dessa frågorna själv, jag vill bli kläddesigner, ha mitt egna märke, ett eget företag kanske, jag måste först kunna sy så just nu är det utbildningar som gäller, varför? Det känns bra ^^ När jag uppnätt det ska jag bara leva livet och ta över världen, hahah!
Lycka till alla jägare, jag tror på er!
Jag börjar med den eviga frågan "Vad är meningen med livet?"
Jag ger mitt svr på denna frågan, ett svar som kanske är helt fel, men jag har kommit fram till att om man grubblar över denna eviga fråga för lnge mister man helt enkel sitt liv så mitt svar lyder som följande; "Meningen med livet är att leva det, på sitt sätt"
Så nu när vi alla är övertygade om att det är så det är kan vi fokusera på att leva på vårt sätt. Nu kommer nästa stora jobbiga fråga; "Hur vill du leva ditt liv?"
Jakten har därmed börjat, svara på dessa frågor innan du ger dig ut bara:
Vad ska du jaga?
Hur ska du jaga?
Varför jagar du detta?
Vad ska du göra när du fångat det?
Under jaktens gång kommer du att stöta på många svåra hinder och många svåra frågor, mitt råd, tvivla inte på dig själv, eller jag kanske ska uttrycka mig lite mer pedagogiskt så här: Tro på dig själv, lyssna bara på din inre röst, känn efter med magen, våga kasta dig iväg med huvet före, du kan, du ska, du kommer att lyckas!
När det känns tungt, och alla tvivlar på dig så minns detta, upprepa detta och tro på dig själv, stå rak i ryggen le och säg: "Jag kan, Jag ska och Jag kommer att lyckas!"
Och kom ihåg, jag - Sophia, tror stenhårt på dig, jag tror innerligt att du kommer att lyckas!
Jag har precis börjat svara på dessa frågorna själv, jag vill bli kläddesigner, ha mitt egna märke, ett eget företag kanske, jag måste först kunna sy så just nu är det utbildningar som gäller, varför? Det känns bra ^^ När jag uppnätt det ska jag bara leva livet och ta över världen, hahah!
Lycka till alla jägare, jag tror på er!
Krypande skinn
Jag sitter ännu en gång på jobbet, tisdag, dagen mellan Helvetes-måndan och Mitten-av-veckan-onsdan, en tisdag, en fullkomligt meningslös dag.
Härmed ska jag förklara veckans dagars innebörd, eller "uppgift" och möjliga smeknamn.. eller öknamn om man så vill..
Måndag: Första dagen på veckan, är enligt mig helvetet därav kallas den Helvetes-måndan
Tisdag: Dagen mellan måndan och onsdan, fullkomligt meningslöst slöseri med tid, fick namnet Skit-tisdag idag, grattis eller whatever..
Onsdag: Mitten av arbetsveckan, då är det mindre än hälften kvar till helgen därav namnet Mitten-av-veckan-onsdan, hyffsat positivt, klarar du dig igenom onsdan har du mer än halva inne så att säga ;P
Torsdag: Den "riktiga" mitten av veckan dan, men än viktigare, dagen innan fredag! Wohoo!! Jag gillar torsdagar skarpt :D
Fredag: Sista arbetsdagen, dagen innan helgen, den ultimat bästa arbetsdagen ever, nu vet man att det är slut - äääntligen fredag! Jag älskar fredagar!!
Lördag: Helg, ledighet, slapptid, vad mer behöver jag säga? Lördagar är mycket mycket bra dagar, ge mig fler såna ^^
Söndag: Hyffsat okej, fortfarande helg, fast sugit ändå för det är dagen innan måndan så man kan ju inte riktigt slappna av och därför kallar vi denna dagen Sug-sönda! Och därmed basta!
Är det nån mer än jag som tycker att helgen är för kort?
Jag tycker; Slopa tisdan och ge oss ytterligare en dag mellan lördan och Sug-söndan! Jag säger; Fyra dagars jobb och TRE dagars HELG!! Jag vill att ni röstar på mig om jag ställer upp i nåt politiskt val, el. dyl. Okej?
Idag har mina arbetsuppgifter fått det att krypa i skinnet på mig, jag ville bara springa skrikandes ut härifrån och sno första bästa bil och köra långt långt bort tills det inte gick mer, inte vända mig om, bara skita i allt, jag längtar efter den dagen jag får gå i pension...
Nitton år är jag, fyller tjugo om lite mer än tre månader och jag längtar tills att få sluta jobba.
Är det fel på mig? Eller är det fel på världen? Går livet verkligen ut på att tillbringa sina bästa år med att jobba? Varför? Jag säger; Nej tack! Jag tänker bli hemmafru i så fall!
Och därmed basta!
You gotta have faith
Dohdohdohdohdohdohm
Sitter på jobbet och väntar på att kunna sätta igång å jobba XD
Vi har ju begränsat med utrustning här så ibland får man göra nått annat under tiden istället för det man planerat från början. Ungefär som med livet i allmänhet.
Det är som när man tänker nu ska jag göra det här, men så blir det ändå inte så för att någon utanför ens lilla bubbla, där allt alltid hade funkat precis som man ville om man kunde stanna därinne, risk för ensamhet dock, påverkar ens planer och ändrar allt.
Jag tycker om att hålla mig till planen, annars finns det risk för att jag blir helt ställd av en plötsligt o-ockuperad helg som nyss var fylld med planerade möten, äventyr och skoj, så ställd att jag inte hittar på nåt annat. Extra ställd och närapå paralyserad blir jag då man får planera om tätt inpå, typ dagen innan får man ett besked om att det inte blir så man trodde och hade planerat, räknat med, sett fram emot, tackat nej till andra saker för.. Eller samma dag får man ett förskrämt litet sms med en liten ursäkt om att ens planer har gått i kras.
Jag tycker om att hålla mig till planen, jag tycker om att planera, men det är ju skillnad på helgplaner och framtidsplaner. Helgplanerna hatar jag att ändra på, det som är sagt är sagt, har man bestämt så har man, sen finns det ju förmildrande orsaker som sjukdom o.dyl.. Men framtidsplaner är roligare att planera och fantisera om är att fullfölja, men framtiden är ju inte skriven i sten heller, den är mer flexibel, lite som ett moln, ungefär som min motivation som kommer och går som den vill, lite som ett moln.
Jag tycker om att vara spontan oxå, tro inte att jag är nån inrutad liten föråldrad tråkmåns. Jag kan kasta mig ut i det okända likväl som att jag kan hålla stenhårt på planen, på tiden, på det som bestämts. Om inget har bestämts mer än "vi ses 'där', klockan 'då'" så är jag ändå lugn och kan göra lite vad som helst klockan 'då' när vi träffas 'där'. Man behöver inte alltid planera in i minsta detalj, det är skönt att bara ta dagen som den kommer och följa sina instinkter om vad man ska utnyttja den till.
Nu kom utrustningen så att jag kan börja fortsätta jobba ^^
Tänkvärt: Välj ett enda ord som beskriver dig själv.
Jag väljer "Mångfasetterad" till mig, för att jag har många olika sidor och precis som en ädelsten glimmar det om dem, varje sida glittrar lika mycket som den förra när du studerar mig nogrannare och vänder och vrider på min personlighet, alla sidor är jag och alla sidor är lika vackra.
Sitter på jobbet och väntar på att kunna sätta igång å jobba XD
Vi har ju begränsat med utrustning här så ibland får man göra nått annat under tiden istället för det man planerat från början. Ungefär som med livet i allmänhet.
Det är som när man tänker nu ska jag göra det här, men så blir det ändå inte så för att någon utanför ens lilla bubbla, där allt alltid hade funkat precis som man ville om man kunde stanna därinne, risk för ensamhet dock, påverkar ens planer och ändrar allt.
Jag tycker om att hålla mig till planen, annars finns det risk för att jag blir helt ställd av en plötsligt o-ockuperad helg som nyss var fylld med planerade möten, äventyr och skoj, så ställd att jag inte hittar på nåt annat. Extra ställd och närapå paralyserad blir jag då man får planera om tätt inpå, typ dagen innan får man ett besked om att det inte blir så man trodde och hade planerat, räknat med, sett fram emot, tackat nej till andra saker för.. Eller samma dag får man ett förskrämt litet sms med en liten ursäkt om att ens planer har gått i kras.
Jag tycker om att hålla mig till planen, jag tycker om att planera, men det är ju skillnad på helgplaner och framtidsplaner. Helgplanerna hatar jag att ändra på, det som är sagt är sagt, har man bestämt så har man, sen finns det ju förmildrande orsaker som sjukdom o.dyl.. Men framtidsplaner är roligare att planera och fantisera om är att fullfölja, men framtiden är ju inte skriven i sten heller, den är mer flexibel, lite som ett moln, ungefär som min motivation som kommer och går som den vill, lite som ett moln.
Jag tycker om att vara spontan oxå, tro inte att jag är nån inrutad liten föråldrad tråkmåns. Jag kan kasta mig ut i det okända likväl som att jag kan hålla stenhårt på planen, på tiden, på det som bestämts. Om inget har bestämts mer än "vi ses 'där', klockan 'då'" så är jag ändå lugn och kan göra lite vad som helst klockan 'då' när vi träffas 'där'. Man behöver inte alltid planera in i minsta detalj, det är skönt att bara ta dagen som den kommer och följa sina instinkter om vad man ska utnyttja den till.
Nu kom utrustningen så att jag kan börja fortsätta jobba ^^
Tänkvärt: Välj ett enda ord som beskriver dig själv.
Jag väljer "Mångfasetterad" till mig, för att jag har många olika sidor och precis som en ädelsten glimmar det om dem, varje sida glittrar lika mycket som den förra när du studerar mig nogrannare och vänder och vrider på min personlighet, alla sidor är jag och alla sidor är lika vackra.
Girl nation
Jag är väldigt western-inspirerad i min stil, något jag la till alldelesens nyligen. Egentligen hatar jag det där klyschiga cowboy-modet, men jag har alltid varit lite småförtjust i framsar och fjädrar och inte minst boots. Så nu har jag införskaffat ett par riktiga cowboy-boots, äkta skinn, med en metallplatta vid klacken för att inte slita på den då man rider. Rider jag? Nää, faktiskt inte även om jag helt ärligt hade velat. Så typisk tjej-grej det dära, därför har jag dratt mig lite från att yttra min ridpassion, jag är inte och vill inte vara nån typisk tjej.
Jag talar lite emot mig själv känner jag nu när jag sitter här i mitt långa hår och min nya favorit-tyllkjol, känner mig som om jag uppfyller det där man ska vara, se ut, och vilja som tjej. Men även om jag aldrig bär byxor numera och jag har låtit håret växa så är jag inte den där typiska tjejen, inte på insidan i alla fall.. Fast jag är nog flickigare än vad jag vill medge.
Om man studerar mig noggrannare upptäcker man att bootsen inte är speciellt feminina, att mitt rum är sjukt stökigt och att jag skrattar lika högt som killarna gör åt sina grabbskämt. Jag har alltid varit lite av en pojkflicka och alltid haft det lättare att umgås med killar, förutom en stund i högstadiet då min självkänsla och mitt självförtroende hade försvunnit långt ner i Marianagraven, då var det tjejkompisarna som gällde. Dessutom var jag ju inte så populär bland killarna som jag faktiskt hade velat, inte för att jag bryr mig om dem, nu vill jag inte ens veta om de gamla klasskamraternas existens, men ändå, just då betydde det något, just då hade jag brytt mig, just då hade jag velat det.
Tillbaka till mig, jag har ända sen jag var liten trivts bättre och kännt mig mer avslappnad med killar, de är så mycket lättare att umgås med. Tjejer är svårare att "nå", men tjejer är lättare att ha långvariga kompisrelationer med än med killar, om man vårdar relationen väl vill säga annars går ju allt åt skogen.. Med killar iaf är det lättare att umgås "på ytan" mede är lättare att "nå" men svårare att hålla kvar på något sätt.. Det är vad jag tycker. Du får tycka annorlunda det är helt OK, det kanske bara är jag som har svårt att få kontakt med tjejer och svårt att hålla kiontakt med killar.. Egentligen så har jag svårt att få kontakt överhuvudtaget oavsett kön, och att hålla kontakten har jag oftast grava problem med oxå.. Synd, för jag tror att jag är en socialare människia än vad jag vågar vara. Men jag gör framsteg.
Samtidigt som jag hade velat ha ett större kontaktnät och ha det lättare att umgås med "okända" så trivs jag ändå med att vara ensam ibland, på mina egna villkor. Och jag trivs med tystnad ibland med. När man kan umgås med någon under tystnad utan att det känns obekvämt eller att man sitter å försöker hitta på nåt å säga då tycker jag att det är en riktig relation. Om man kan sitta med en annan person under tystnad och ändå känna sig trygg och lugn så har man verkligen nåt. Om man känner att det är jättejobbigt och det blir pinsamt så känner man inte personen tillräckligt eller så passar man inte ihop bara. Sen finns det ju dom som är vana vid att det alltid pratas eller händer något som tycker det är ovant och blir obekväma därav.
Pinsammast när det har blivit tyst en stund är ju ändå när man väl ska säga nåt och man vet inte om rösten bär, det känns som om man borde harkla sig först, men stämningen är så tryckt så man vågar inte väsnas för mycket. Och så väntar man lite till för att "förbereda" sig och så blir det bara värre och värre, tillslut måste man säga det ändå eller/och harkla sig. Men sen brukar tystnaden vara bruten och den tryckta stämningen som byggts upp faller ner och man kan prata igen.
Något annat som är pinsamt är om man kommer på sig själv med att bara mala på, antingen för att man har så mycket att säga, eller för att den andre inte säger nåt, eller för att man är rädd att det ska bli tyst.. Det är väldigt pinsamt om man träffar någon efter ett ganska långt tag och man har inte hörts av så man får frågan "Hur är det med dig nu för tiden?" och så börjar man berätta om jobbet, förra helgen, hur det är med andra gamla gemensamma vänner, hur det är hemma, kärleksproblem, visar sina nya kläder, berättar om sina nyfunna drömmar och så plötsligt känner man bara "Oj, vänta, det är ju bara jag som berättar om mitt liv.." och så lite nästan pressat påklistrat frågar man tillbaks samma sak, känner sig dum och vill bara sitta tyst resten av tiden. Men det går inte. Speciellt inte om man har suttit på jobbet totalt socialt undernärd, förlåt.
Att be om ursäkt.. Jag hade velat säga något smart om det, men jag kommer inte på något. Men det är smart att be om ursäkt om man har gjort något fel, bara lägga sig ner, blotta sig och sitt inre och bara säga "Förlåt, det var inte meningen", inga krav, bara ett förlåt. Inte begära att bli förlåten, inte försvara sig, bara be om ursäkt och sedan gå därifrån om det är önskat av den som blivit felbehandlad.
Att förlåta.. Det kan vara svårt, det kan vara lätt, beroende på vad det är som hänt, beroende på vem det är som har gjort något dumt och beroende på vem det är som ska förlåta. Jag personligen (det är ju ändå min blogg så varför prata om nån annan..) förlåter ganska lätt, inte omedelbart, men efter en liten stund och sen brukar jag inte tänka mer på det. Jag kan bara reflektera nån gång då och då "Ja, *Hmm* gjorde det och det, men ångarde sig och sa förlåt, det var längesen, inget att bry sig om..". Frågan är om det är en bra eller dålig egenskap, vissa saker kanske man inte bara ska säga "Okej, du ångrar dig, då är det lugnt ", lär sig den andra personen verkligen något då?
Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att livet är värt att leva, även om det är tvivelaktigt då och då.
May the Force be with you //Sophia
(BTW kolla in "Disneyland after dark" jag är helt såld på deras musik; "Girl nation", "Jihad", "Point of view", "Rim of Hell" o.s.v. Have fun!)
Jag talar lite emot mig själv känner jag nu när jag sitter här i mitt långa hår och min nya favorit-tyllkjol, känner mig som om jag uppfyller det där man ska vara, se ut, och vilja som tjej. Men även om jag aldrig bär byxor numera och jag har låtit håret växa så är jag inte den där typiska tjejen, inte på insidan i alla fall.. Fast jag är nog flickigare än vad jag vill medge.
Om man studerar mig noggrannare upptäcker man att bootsen inte är speciellt feminina, att mitt rum är sjukt stökigt och att jag skrattar lika högt som killarna gör åt sina grabbskämt. Jag har alltid varit lite av en pojkflicka och alltid haft det lättare att umgås med killar, förutom en stund i högstadiet då min självkänsla och mitt självförtroende hade försvunnit långt ner i Marianagraven, då var det tjejkompisarna som gällde. Dessutom var jag ju inte så populär bland killarna som jag faktiskt hade velat, inte för att jag bryr mig om dem, nu vill jag inte ens veta om de gamla klasskamraternas existens, men ändå, just då betydde det något, just då hade jag brytt mig, just då hade jag velat det.
Tillbaka till mig, jag har ända sen jag var liten trivts bättre och kännt mig mer avslappnad med killar, de är så mycket lättare att umgås med. Tjejer är svårare att "nå", men tjejer är lättare att ha långvariga kompisrelationer med än med killar, om man vårdar relationen väl vill säga annars går ju allt åt skogen.. Med killar iaf är det lättare att umgås "på ytan" mede är lättare att "nå" men svårare att hålla kvar på något sätt.. Det är vad jag tycker. Du får tycka annorlunda det är helt OK, det kanske bara är jag som har svårt att få kontakt med tjejer och svårt att hålla kiontakt med killar.. Egentligen så har jag svårt att få kontakt överhuvudtaget oavsett kön, och att hålla kontakten har jag oftast grava problem med oxå.. Synd, för jag tror att jag är en socialare människia än vad jag vågar vara. Men jag gör framsteg.
Samtidigt som jag hade velat ha ett större kontaktnät och ha det lättare att umgås med "okända" så trivs jag ändå med att vara ensam ibland, på mina egna villkor. Och jag trivs med tystnad ibland med. När man kan umgås med någon under tystnad utan att det känns obekvämt eller att man sitter å försöker hitta på nåt å säga då tycker jag att det är en riktig relation. Om man kan sitta med en annan person under tystnad och ändå känna sig trygg och lugn så har man verkligen nåt. Om man känner att det är jättejobbigt och det blir pinsamt så känner man inte personen tillräckligt eller så passar man inte ihop bara. Sen finns det ju dom som är vana vid att det alltid pratas eller händer något som tycker det är ovant och blir obekväma därav.
Pinsammast när det har blivit tyst en stund är ju ändå när man väl ska säga nåt och man vet inte om rösten bär, det känns som om man borde harkla sig först, men stämningen är så tryckt så man vågar inte väsnas för mycket. Och så väntar man lite till för att "förbereda" sig och så blir det bara värre och värre, tillslut måste man säga det ändå eller/och harkla sig. Men sen brukar tystnaden vara bruten och den tryckta stämningen som byggts upp faller ner och man kan prata igen.
Något annat som är pinsamt är om man kommer på sig själv med att bara mala på, antingen för att man har så mycket att säga, eller för att den andre inte säger nåt, eller för att man är rädd att det ska bli tyst.. Det är väldigt pinsamt om man träffar någon efter ett ganska långt tag och man har inte hörts av så man får frågan "Hur är det med dig nu för tiden?" och så börjar man berätta om jobbet, förra helgen, hur det är med andra gamla gemensamma vänner, hur det är hemma, kärleksproblem, visar sina nya kläder, berättar om sina nyfunna drömmar och så plötsligt känner man bara "Oj, vänta, det är ju bara jag som berättar om mitt liv.." och så lite nästan pressat påklistrat frågar man tillbaks samma sak, känner sig dum och vill bara sitta tyst resten av tiden. Men det går inte. Speciellt inte om man har suttit på jobbet totalt socialt undernärd, förlåt.
Att be om ursäkt.. Jag hade velat säga något smart om det, men jag kommer inte på något. Men det är smart att be om ursäkt om man har gjort något fel, bara lägga sig ner, blotta sig och sitt inre och bara säga "Förlåt, det var inte meningen", inga krav, bara ett förlåt. Inte begära att bli förlåten, inte försvara sig, bara be om ursäkt och sedan gå därifrån om det är önskat av den som blivit felbehandlad.
Att förlåta.. Det kan vara svårt, det kan vara lätt, beroende på vad det är som hänt, beroende på vem det är som har gjort något dumt och beroende på vem det är som ska förlåta. Jag personligen (det är ju ändå min blogg så varför prata om nån annan..) förlåter ganska lätt, inte omedelbart, men efter en liten stund och sen brukar jag inte tänka mer på det. Jag kan bara reflektera nån gång då och då "Ja, *Hmm* gjorde det och det, men ångarde sig och sa förlåt, det var längesen, inget att bry sig om..". Frågan är om det är en bra eller dålig egenskap, vissa saker kanske man inte bara ska säga "Okej, du ångrar dig, då är det lugnt ", lär sig den andra personen verkligen något då?
Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att livet är värt att leva, även om det är tvivelaktigt då och då.
May the Force be with you //Sophia
(BTW kolla in "Disneyland after dark" jag är helt såld på deras musik; "Girl nation", "Jihad", "Point of view", "Rim of Hell" o.s.v. Have fun!)
HaaaleluliAAA!
Datorns hårddisk totalkrasha, urk!
Pappa lämnade in skiten på lagning å vi fick tillbaka datorn med över dubbelt så stor tom hårddisk..
Nice, men.. Mina bilder?
Kvar på den gamla hårddisken som var "Kass" enligt den gröna spritpennan som skrivit det tvärs över ettiketten..
..noo.. hjärtat slog långsamt..
En vecka senare fick min gode far tag på den fantastiska nörden som "lagat" datorn och fick tips om hur vi skulle få ut våra bilder och vår musik från den "kassa" hårddisken. HaaaleluliAAA!
Tur att vi sparade allt sånt på D, allt på C försvann in i evig bortkommenhet..
Anyway, jag e glad nu, hjärtat slår normalt igen, vanligtvis. Ibland slår det lite fortare, lite hårdare, kanske för någon annan, förmodligen för någon annan..
Jag och min pojkvän var ute två dar i rad, jag gick envist i mina högklackade som legat på hyllan i en si så där två månader ungefär.. Aj.. Vi missade sista bussen hem till honom, vi skulle vara tvungna att gå tre-fyra kilometer.. Aaaj..
Men som den underbara kille han är så tar han av sig sina egna skor och ger dem till mig. Jag gick bekvämt med en aningens clownkänsla brevid honom hem, medan han gick i strumplästerna i den nollgradiga natten, höll mina skor i sin ena hand och i den andra höll han mig. Jag är så sjukt lycklig, jag bara måste få säga det.
Det går bra nu, ha det bäst, puss & kram från Sophia
Pappa lämnade in skiten på lagning å vi fick tillbaka datorn med över dubbelt så stor tom hårddisk..
Nice, men.. Mina bilder?
Kvar på den gamla hårddisken som var "Kass" enligt den gröna spritpennan som skrivit det tvärs över ettiketten..
..noo.. hjärtat slog långsamt..
En vecka senare fick min gode far tag på den fantastiska nörden som "lagat" datorn och fick tips om hur vi skulle få ut våra bilder och vår musik från den "kassa" hårddisken. HaaaleluliAAA!
Tur att vi sparade allt sånt på D, allt på C försvann in i evig bortkommenhet..
Anyway, jag e glad nu, hjärtat slår normalt igen, vanligtvis. Ibland slår det lite fortare, lite hårdare, kanske för någon annan, förmodligen för någon annan..
Jag och min pojkvän var ute två dar i rad, jag gick envist i mina högklackade som legat på hyllan i en si så där två månader ungefär.. Aj.. Vi missade sista bussen hem till honom, vi skulle vara tvungna att gå tre-fyra kilometer.. Aaaj..
Men som den underbara kille han är så tar han av sig sina egna skor och ger dem till mig. Jag gick bekvämt med en aningens clownkänsla brevid honom hem, medan han gick i strumplästerna i den nollgradiga natten, höll mina skor i sin ena hand och i den andra höll han mig. Jag är så sjukt lycklig, jag bara måste få säga det.
Det går bra nu, ha det bäst, puss & kram från Sophia
Dagens ord: "Gå" (samt synonymer)
Att gå
Han haltade hastigt fram till henne.
Hon promenerade långsamt därifrån.
Han trampade ifatt henne.
Hon fortsatte att spankulera fridfullt.
Han cirkulerade henne skynsamt.
Hon sprang därifrån.
Han ilade efter, haltandes.
Hon kutade fortare.
Han började knalla åt ett annat håll.
Hon smög försiktigt efter.
Han skyndade sig framåt.
Hon förföljde honom klampandes.
Han knatade på så gott han kunde.
Hon trippade glatt i hans fotspår.
Han spatserade vidare.
Hon joggade fram och tog hans hand i sin.
De gick tillsammans, hand i hand, mot tidens slut.
Ciao!
Jag var bara tvungen nu när jag fått tillgång till inernätet på jobbet! Haha!
Jag ska strax gå hem, men först ska jag simma en och en halv kilometer, men det kan jag berätta mer om en annan dag för går jag inte nu så missar jag bussen.
Ciao!
Jag ska strax gå hem, men först ska jag simma en och en halv kilometer, men det kan jag berätta mer om en annan dag för går jag inte nu så missar jag bussen.
Ciao!
Oförglömligt
Jag har ännu en gång missunnat min blogg, den får sjukt lite tid av mitt liv. Inte minst skäms jag över min självupptagenhet, utan för att de trogna läsare som må finnas får sitta utan mina meningslösa ord i veckor i sträck. Om du fortfarande läser, tack för ditt tålamod. Jag är dig för evigt tacksam.
Skulle egentligen letat upp ett häfte med diktsamlingar jag skrivit genom gymnasieåren, och egentligen skulle jag ha tvättat, med tanke på att två tredjedelar av min garderob ligger under sängen alternativt på golvet brevid sängen. Som min pappa brukar säga, "klädtrampat golv", finnes endast i i-land..
Dikten jag sökte läste jag en gång i tiden på retoriken, den handlade om solens strålar, månens sken och regnets droppar som skäljer bort mina synder.. Jag kan inte minnas exakt hur det gick, men jag minns att jag gillade den skarpt. Typiskt mig att slarva bort saker, minnen, vänner, ord.
Jag ser hur tiden går och hur allt det jag en gång hållt kärt flyter iväg åt ett annat håll än mitt egna. Jag frågar mig stillsamt varför, är det för att vi är olika, är det för att det är så det borde vara, är det för att vi inte håller i varandra längre, vem var det som släppte först? Håller jag fortfarande ut handen, försöker jag dra tillbaka vänskapen, bryr jag mig? Förvirrat ser jag på medan vi glider och glider, lever våra egna liv som vi svurit skulle innehålla varandra men det är bortglömt nu. Eller minns vi fortfarande fast vi inte bryr oss längre, tror vi att den andra inte minns, tror vi att den andra inte vill, bryr vi oss egentligen. Bryr vi oss egentligen tillräckligt för att sträcka ut handen och ta tag i den andre, hålla hårt och flyta tillsammans på tiden genom livet. Orkar vi?
Filosofisk går ju bra att vara, det innebär bara att man pratar om problemet inte att man varken kommer på en lösning eller anstränger sig för att lösa det, man bara inser fakta. Orkar jag göra mer än så? Vill den andre att jag ska orka, orkar den andre? Vill jag att den andre ska orka?
Ja, jag vill att den andre ska orka. Men vem ska ta första steget, vem ska sträcka ut handen först och säga "Hej, jag är din vän, följ med mig, eller låt mig följa med dig"? Vågar jag? Kan jag begära att den andra ska våga?
Vi säger såhär, om jag orkar bry mig, om jag vågar visa mitt vänskapliga intresse att fortsätta vår relation, då vill jag att den andre tar mig hand och håller den hårt, ler och säger tack. Då lovar jag att aldrig släppa. Men om den andre inte tar min utsträckta hand och håller hårt, då kommer inte jag att hålla fast vid denne för glatta livet. Det handlar om att ge och ta, ge och ta. Om jag ger, vill jag att den andre tar och sedan ger tillbaka så att jag kan ta.
Facebook är ju till för att kunna hålla kontakten bättre, skulle det kunna hjälpa mig, på riktigt? Tveksamt, men värt ett försök, speciellt eftersom min älskade pojkvän tjatat så..
Jag sträcker ut en hand, ta den så flyter vi tillsammans.
Kramar Sophia
Skulle egentligen letat upp ett häfte med diktsamlingar jag skrivit genom gymnasieåren, och egentligen skulle jag ha tvättat, med tanke på att två tredjedelar av min garderob ligger under sängen alternativt på golvet brevid sängen. Som min pappa brukar säga, "klädtrampat golv", finnes endast i i-land..
Dikten jag sökte läste jag en gång i tiden på retoriken, den handlade om solens strålar, månens sken och regnets droppar som skäljer bort mina synder.. Jag kan inte minnas exakt hur det gick, men jag minns att jag gillade den skarpt. Typiskt mig att slarva bort saker, minnen, vänner, ord.
Jag ser hur tiden går och hur allt det jag en gång hållt kärt flyter iväg åt ett annat håll än mitt egna. Jag frågar mig stillsamt varför, är det för att vi är olika, är det för att det är så det borde vara, är det för att vi inte håller i varandra längre, vem var det som släppte först? Håller jag fortfarande ut handen, försöker jag dra tillbaka vänskapen, bryr jag mig? Förvirrat ser jag på medan vi glider och glider, lever våra egna liv som vi svurit skulle innehålla varandra men det är bortglömt nu. Eller minns vi fortfarande fast vi inte bryr oss längre, tror vi att den andra inte minns, tror vi att den andra inte vill, bryr vi oss egentligen. Bryr vi oss egentligen tillräckligt för att sträcka ut handen och ta tag i den andre, hålla hårt och flyta tillsammans på tiden genom livet. Orkar vi?
Filosofisk går ju bra att vara, det innebär bara att man pratar om problemet inte att man varken kommer på en lösning eller anstränger sig för att lösa det, man bara inser fakta. Orkar jag göra mer än så? Vill den andre att jag ska orka, orkar den andre? Vill jag att den andre ska orka?
Ja, jag vill att den andre ska orka. Men vem ska ta första steget, vem ska sträcka ut handen först och säga "Hej, jag är din vän, följ med mig, eller låt mig följa med dig"? Vågar jag? Kan jag begära att den andra ska våga?
Vi säger såhär, om jag orkar bry mig, om jag vågar visa mitt vänskapliga intresse att fortsätta vår relation, då vill jag att den andre tar mig hand och håller den hårt, ler och säger tack. Då lovar jag att aldrig släppa. Men om den andre inte tar min utsträckta hand och håller hårt, då kommer inte jag att hålla fast vid denne för glatta livet. Det handlar om att ge och ta, ge och ta. Om jag ger, vill jag att den andre tar och sedan ger tillbaka så att jag kan ta.
Facebook är ju till för att kunna hålla kontakten bättre, skulle det kunna hjälpa mig, på riktigt? Tveksamt, men värt ett försök, speciellt eftersom min älskade pojkvän tjatat så..
Jag sträcker ut en hand, ta den så flyter vi tillsammans.
Kramar Sophia
Kärlek
Jag har blivit brutalt bestulet på mitt karga hjärta, svish, boom, krash och så var det förlorat i händerna hos en annan. En varelse så perfekt i mina ögon att det värker där mitt hjärta borde funnits så fort jag anar att någon annan ser hans perfektion. Skräck.
Livrädd att förlora den perfekta och livrädd att bli tvingad att förtvivlat försöka fånga mitt hjärta i en lyra då han slänger det över axeln likt en trasig leksak utan värde. Även utan värde för leksaken själv.
Livrädd att han inte i gengäld ska erbjuda sitt hjärta, utan att han plötsligt ska se igenom mig och se den perfekta varelse som han egentligen borde ha bestulit och skänka sitt hjärta med glädje till henne, den perfekta.
Fram tills han uppenbarade sig inför mig i all sin grandhet hade jag sedan länge lämnat perrongen i väntan på fler tåg som går, passerar utan att stanna, det går alltid fler tåg, men stannar dem och plockar upp dig på vägen månntro?
Hade bestämt mig för att fokusera på annat ett tag, ta dagen som den kommer, "carpe diem", men svish, boom, krash så var det förlorat.
Mitt hjärta tillhör numera honom, den perfektaste varelsen jag någonsin skådat, så lycklig är jag, så livrädd att förlora, så livrädd att få tillbaka mitt egna hjärta istället för att få hans, så livrädd att förlora att jag inte märker att han sträcker ut sin hand och ger mig sitt hjärta.
Han så perfekt och underbar, jag så lycklig och livrädd.
Livrädd att förlora den perfekta och livrädd att bli tvingad att förtvivlat försöka fånga mitt hjärta i en lyra då han slänger det över axeln likt en trasig leksak utan värde. Även utan värde för leksaken själv.
Livrädd att han inte i gengäld ska erbjuda sitt hjärta, utan att han plötsligt ska se igenom mig och se den perfekta varelse som han egentligen borde ha bestulit och skänka sitt hjärta med glädje till henne, den perfekta.
Fram tills han uppenbarade sig inför mig i all sin grandhet hade jag sedan länge lämnat perrongen i väntan på fler tåg som går, passerar utan att stanna, det går alltid fler tåg, men stannar dem och plockar upp dig på vägen månntro?
Hade bestämt mig för att fokusera på annat ett tag, ta dagen som den kommer, "carpe diem", men svish, boom, krash så var det förlorat.
Mitt hjärta tillhör numera honom, den perfektaste varelsen jag någonsin skådat, så lycklig är jag, så livrädd att förlora, så livrädd att få tillbaka mitt egna hjärta istället för att få hans, så livrädd att förlora att jag inte märker att han sträcker ut sin hand och ger mig sitt hjärta.
Han så perfekt och underbar, jag så lycklig och livrädd.
Den bortglömda bloggen
Så ledsamt, ensamt och övergivet det låter, tragiskt fast charmigt på något vis, i alla fall så länge solen lyser..
Det kanske egentligen är något spännande;
-Oooh, äntligen har vi funnit 'den Bortglömda Bloggen'
-Wooow!
-Nu skall dess fantastiska bortglömda hemligheter (läs tokigheter) lyftas upp till ytan igen, alla ska få reda på den otroliga sanningen! (..den otroliga sanningen om hur mycket skit, flum och totalt ointressanta saker jag kan få för mig att förmedla vill säga..)
Nej, det är nog inget spännande med en bortglömd blogg inte, bara deppigt för bloggen. Möjligen hade det kunnat tänkas vara lite smått spännande att veta vad det var för något spännande som hände i bloggarens liv som var så spännande att den egna bloggen, sitt egna livs kikhål för världen, blev bortglömd.. hmm..
Gav bloggaren upp? Tröttnade? Skapade en ny bättre? Skaffade en annn hobby? Blev kär?
Det får man ju aldrig reda på, om man inte känner personen i fråga personligen förstås.
Idag 15:57
Nu sitter jag och skriver på vanligt papper, med en vanlig penna, jag finner det lättare att skriva på så sätt, orden kommer lixom flygande till mig i en rasande fart. Delvis skriver jag på detta vis just därför, för att sedan kunna föra in det i bloggen på datorn, delvis för att jag inte kommer åt nätet på jobbet ochhur fan hade det sett ut egentligen?!
Ja, jag vet, jag har gjort det, men det var nog under lunchen då jag var ensam på våningen. Nu struttar det runt fullt av folk här och då ser det bättre ut med papper och penna, jag ser ju ut som jag jobbar då iaf! X'D
Jag är faktiskt riktigt bra på att se ut som att jag jobbar jag, men jag är minst lika bra på att jobba på riktigt ska du veta! Anledningn till att jag har tid över till att "pappersblogga" är ju att jag har jobbat mer eller mindre klart för idag.. måste ju ha något att gra imorrn med ^^ Hahhahaa..
Nu slutar jag snart, jobbet och skrivandet..
..för idag alltså..
Don't worry! Jag kommer finnas här länge till, klamrar mig krampaktigt fast i ditt liv vare sig du vill det eller inte. Det enda sättet att bli av med mig skulle vara att sprka mig, eller ta ifrån mig friheten att uttrycka mig. Vad skulle jag göra utan mina händer? Utan min talförmåga? Utan mitt sätt att tänka, vara och leva?
Precis som pappret hade varit blankt utan min fantasi, skrivkunskap och några stift i pennan hade jag också haft blanka, tomma rutor oförmögen att fylla.
Tacka vet jag vänner, händer, familj, djur och natur och tacka vet jag att vara lycklig och livrädd.
Den här bloggerskan gav inte upp (aldrig! no way!!), hon tröttnade inte (vad är mer intressant än att skriva om sig själv? ha. ha.), hon skapade inte en ny bättre blogg (hur f*n skulle det kunna gå till?!), hon skaffade inte en ny hobby (zappa på teven e ingen hobby! *host*), hon blev bara lite smått jättekär. Bara lite smått sådär. Tehhe.
Det kanske egentligen är något spännande;
-Oooh, äntligen har vi funnit 'den Bortglömda Bloggen'
-Wooow!
-Nu skall dess fantastiska bortglömda hemligheter (läs tokigheter) lyftas upp till ytan igen, alla ska få reda på den otroliga sanningen! (..den otroliga sanningen om hur mycket skit, flum och totalt ointressanta saker jag kan få för mig att förmedla vill säga..)
Nej, det är nog inget spännande med en bortglömd blogg inte, bara deppigt för bloggen. Möjligen hade det kunnat tänkas vara lite smått spännande att veta vad det var för något spännande som hände i bloggarens liv som var så spännande att den egna bloggen, sitt egna livs kikhål för världen, blev bortglömd.. hmm..
Gav bloggaren upp? Tröttnade? Skapade en ny bättre? Skaffade en annn hobby? Blev kär?
Det får man ju aldrig reda på, om man inte känner personen i fråga personligen förstås.
Idag 15:57
Nu sitter jag och skriver på vanligt papper, med en vanlig penna, jag finner det lättare att skriva på så sätt, orden kommer lixom flygande till mig i en rasande fart. Delvis skriver jag på detta vis just därför, för att sedan kunna föra in det i bloggen på datorn, delvis för att jag inte kommer åt nätet på jobbet ochhur fan hade det sett ut egentligen?!
Ja, jag vet, jag har gjort det, men det var nog under lunchen då jag var ensam på våningen. Nu struttar det runt fullt av folk här och då ser det bättre ut med papper och penna, jag ser ju ut som jag jobbar då iaf! X'D
Jag är faktiskt riktigt bra på att se ut som att jag jobbar jag, men jag är minst lika bra på att jobba på riktigt ska du veta! Anledningn till att jag har tid över till att "pappersblogga" är ju att jag har jobbat mer eller mindre klart för idag.. måste ju ha något att gra imorrn med ^^ Hahhahaa..
Nu slutar jag snart, jobbet och skrivandet..
..för idag alltså..
Don't worry! Jag kommer finnas här länge till, klamrar mig krampaktigt fast i ditt liv vare sig du vill det eller inte. Det enda sättet att bli av med mig skulle vara att sprka mig, eller ta ifrån mig friheten att uttrycka mig. Vad skulle jag göra utan mina händer? Utan min talförmåga? Utan mitt sätt att tänka, vara och leva?
Precis som pappret hade varit blankt utan min fantasi, skrivkunskap och några stift i pennan hade jag också haft blanka, tomma rutor oförmögen att fylla.
Tacka vet jag vänner, händer, familj, djur och natur och tacka vet jag att vara lycklig och livrädd.
Den här bloggerskan gav inte upp (aldrig! no way!!), hon tröttnade inte (vad är mer intressant än att skriva om sig själv? ha. ha.), hon skapade inte en ny bättre blogg (hur f*n skulle det kunna gå till?!), hon skaffade inte en ny hobby (zappa på teven e ingen hobby! *host*), hon blev bara lite smått jättekär. Bara lite smått sådär. Tehhe.
-What's the name of the game?
Jag har för korta fingrar. Jag försökte envist spy upp dem där popcornen som plötsligt gjorde mig så illamående, men förgäves, mina fingrar är för korta. Så nu simmar kräkspopen runt i ljummet kranvatten och får mig att må mer och mer illa för var minut om går. Inte tillräckligt för att kroppen självmant ska kasta ut det, men tillräckligt för att jag ska vilja att den gjorde det..
Kan inte vara bra.
Först massa, massa popcorn till lunch, sen nästan köra in hela näven i käften för att få ut äcklet. Usch.
Jag blir galen av att gå runt ensam hemma, det säger jag bara. Jag saknar min pojkvän som är långt, långt borta i solvärmen medan jag är fast i ett tomt hus i regnrusket. Titta, jag har börjat klaga igen, det är inte bra det här. Egenligen kanske jag borde sova. Kändes meningslöst när jag kom hem imorse dock, vid halv-tjugo i nio då jag redan hade vart vaken ett dygn. Att vända på dygnet såhär sista helgen innan semestern är över är ju ingen höjdare direkt. Det vill säga, jag kan ju inte gå å lägga mig på morgonen då vanligt folk går upp när jag redan om fyra dagar ska upp tidigare än jag ens vill tänka på. Får helt enkelt hålla mig till ikväll..
Kan inte vara bra.
Jag kan inte vara helt bra. Någon sa att jag var en bra tjej, men denne någon känner mig inte så bra. En annan som känt mig i tre månader har lärt känna mig bättre än vad den där någon lyckats med på tre år.
Just nu är jag inte så bra i alla fall, oavsett om du känner mig eller ej.. Mår inte så bra därmed är jag inte så bra. Inte idag.
-The name of the game? It's life.
Kan inte vara bra.
Först massa, massa popcorn till lunch, sen nästan köra in hela näven i käften för att få ut äcklet. Usch.
Jag blir galen av att gå runt ensam hemma, det säger jag bara. Jag saknar min pojkvän som är långt, långt borta i solvärmen medan jag är fast i ett tomt hus i regnrusket. Titta, jag har börjat klaga igen, det är inte bra det här. Egenligen kanske jag borde sova. Kändes meningslöst när jag kom hem imorse dock, vid halv-tjugo i nio då jag redan hade vart vaken ett dygn. Att vända på dygnet såhär sista helgen innan semestern är över är ju ingen höjdare direkt. Det vill säga, jag kan ju inte gå å lägga mig på morgonen då vanligt folk går upp när jag redan om fyra dagar ska upp tidigare än jag ens vill tänka på. Får helt enkelt hålla mig till ikväll..
Kan inte vara bra.
Jag kan inte vara helt bra. Någon sa att jag var en bra tjej, men denne någon känner mig inte så bra. En annan som känt mig i tre månader har lärt känna mig bättre än vad den där någon lyckats med på tre år.
Just nu är jag inte så bra i alla fall, oavsett om du känner mig eller ej.. Mår inte så bra därmed är jag inte så bra. Inte idag.
-The name of the game? It's life.
Hur man får tid till att blogga
Jo, det fungerar med det som med så mycket annat här i livet, man tar sig tid till att blogga...
Svårare än så är det inte. Man tar tid till det man vill göra. Eller känner för..
Jag sitter i detta nu och segar på jobbet, om någon kommer på mig så kommer jag att skämmas. Jag är helt enkelt fööör effektiv, ursäkta mig då!
Ge mig bara mer jobb så jobbar jag ännu hårdare, ge mig mindre jobb så segar jag mera, I get paid either way men jag tycker bättre om att ärligt jobba för mina stålar.
På tal om ärlighet.. jag försvinner in i mitt huvud och säger inte mer än så, ärligt talat.
Hungrig börjar jag bli oxå, tur att jag har planerat in en dejt med min flickvän så jag kan få i mig lite socker och lyckas leva en dag till, förhoppningsvis. Om inte hon eller sockret tar livet av mig vill säga.. inte så troligt men man vet ju aldrig, jag har varit med om skummare saker, tro mig.
Det är lustigt hur snabbt man kan fästa sig vid någon när man i vanliga fall inte öppnar sin mun för att ens yttra ett hej till okända individer. För två månader sedan sisådär, komplett främmande, nu oumbärlig. Jag har förmodligen fäst mig för fort och för hårt, men klandra mig inte jag är inte van, jag vet inte hur det är. En dag kan jag bli ordentligt sårad men inte nu inte idag, jag kommer att skylla på endast mig själv för jag vet att det är fel att fästa sig vid någon så fort och så hårt men samtidigt vet jag att det inte hade kunnat vara annorlunda, det hade vart för svårt att låta bli. Klandra mig inte jag vet inte hur man gör sånt här.. Jag är inte van, men jag gillar det precis som det är än så länge, jag får helt enkelt ångra mig senare.
Det är ju alltid lättare att be om förlåtelse än om tillåtelse. Värt att tänka på.
Jag ska gå härifrån om en kvart, frågan är ska jag blogga mer eller låta bli..?
Svårt att få några schyssta svar när man själv inte vet och ställer frågan till just en själv, endast en själv.
Jag märker att jag flackar hemskt fram och tillbaka mellan nutiden i verkliga livet och mina djupa vaga tankemönster som viskar om något som jag snabbt tappar fokus av. Nästan som om jag drömmer, en mycket långsam, tyst liten mardröm som egentligen är någon annans.
Nu gjorde jag det igen, flackade.. Jag hoppas inte att nån psykolog får syn på det här, jag måste ju verka helt tappad bakom flötet. Ja, helt tappad bakom flötet.
Ärlig talat, förlåt. Vi ses igen oroa dig inte för det, eller så kanske det är just det som oroar dig...
Tack, för att du tog dig tid till att läsa det jag tog mig tid till att skriva.
Svårare än så är det inte. Man tar tid till det man vill göra. Eller känner för..
Jag sitter i detta nu och segar på jobbet, om någon kommer på mig så kommer jag att skämmas. Jag är helt enkelt fööör effektiv, ursäkta mig då!
Ge mig bara mer jobb så jobbar jag ännu hårdare, ge mig mindre jobb så segar jag mera, I get paid either way men jag tycker bättre om att ärligt jobba för mina stålar.
På tal om ärlighet.. jag försvinner in i mitt huvud och säger inte mer än så, ärligt talat.
Hungrig börjar jag bli oxå, tur att jag har planerat in en dejt med min flickvän så jag kan få i mig lite socker och lyckas leva en dag till, förhoppningsvis. Om inte hon eller sockret tar livet av mig vill säga.. inte så troligt men man vet ju aldrig, jag har varit med om skummare saker, tro mig.
Det är lustigt hur snabbt man kan fästa sig vid någon när man i vanliga fall inte öppnar sin mun för att ens yttra ett hej till okända individer. För två månader sedan sisådär, komplett främmande, nu oumbärlig. Jag har förmodligen fäst mig för fort och för hårt, men klandra mig inte jag är inte van, jag vet inte hur det är. En dag kan jag bli ordentligt sårad men inte nu inte idag, jag kommer att skylla på endast mig själv för jag vet att det är fel att fästa sig vid någon så fort och så hårt men samtidigt vet jag att det inte hade kunnat vara annorlunda, det hade vart för svårt att låta bli. Klandra mig inte jag vet inte hur man gör sånt här.. Jag är inte van, men jag gillar det precis som det är än så länge, jag får helt enkelt ångra mig senare.
Det är ju alltid lättare att be om förlåtelse än om tillåtelse. Värt att tänka på.
Jag ska gå härifrån om en kvart, frågan är ska jag blogga mer eller låta bli..?
Svårt att få några schyssta svar när man själv inte vet och ställer frågan till just en själv, endast en själv.
Jag märker att jag flackar hemskt fram och tillbaka mellan nutiden i verkliga livet och mina djupa vaga tankemönster som viskar om något som jag snabbt tappar fokus av. Nästan som om jag drömmer, en mycket långsam, tyst liten mardröm som egentligen är någon annans.
Nu gjorde jag det igen, flackade.. Jag hoppas inte att nån psykolog får syn på det här, jag måste ju verka helt tappad bakom flötet. Ja, helt tappad bakom flötet.
Ärlig talat, förlåt. Vi ses igen oroa dig inte för det, eller så kanske det är just det som oroar dig...
Tack, för att du tog dig tid till att läsa det jag tog mig tid till att skriva.
"Ultra Mini Plus"
Eller varför inte "Super Normal"?
Så motsägelsefullt. Så knepiga och lustiga saker man kan stöta på en vanlig arbetsdag, eller ska jag säga en super-vanlig arbetsdag..?
Tänk att jag planerade en ondskefull plan och satte den i verket men bangade då jag nästan lyckats åstadkomma det jag ville åstadkomma.. (stavas det så överhuvudtaget..??) Jag kände mig ytterst fånig som ens började med att fila till en plan. Jag kände mig ockå ytterst elak som försökte tvinga någon att göra något denne någon verkligen avskyr genom att luras, lite dålig stil faktiskt. Men jag bad om ursäkt, jag stoppade det innan det gått för långt, personen ifråga tog det inte så allvarligt som tur var.
Ibland har man tur, och ibland har man inte tur helt enkelt.
Som igår, då gick allt snett och jag surade och muttrade för mig själv hela eftermiddagen. Det var inte förrns jag åkte in för att följa med en god vän på en shoppingrunda som humöret fick sig ett uppsving, tack för det! Det eftertänksamma impulsköpet som mina goda vän gjorde av ett par småblommiga skor som jag tyckte såg bekanta ut, upptäckte jag senare att min syster har ett par likadana. Inte konstigt att det var något bekant över dem, hahha..
Chai latte är min senaste kärlek, tack för att du sammanbringade oss. Nästa gång är det jag som bjuder, jag lovar! Upptäckte förut till min enorma förtjusning att jag har fått studiebidrag för juni också, dvs: JAG ÄR INTE PANK!!! Jag hoppade av glädje när jag läste på minneslappen, fråga min moster eller kusin de var ögonvittnen (bland andra okända lunchshoppare). WoW! Ibland har man väldigt mycket tur, och det är tur för mig det annars hade jag nästan blivit tvungen att sälja något snart..
Men visst blir man glad då man tror att man lagt sin sista hundring på en mycket söt kjol och upptäcker att man kan köpa en till, om man vill. Eller flera till! Nu gäller det bara att hålla i pengarna till den 25:e då man får lite påfyllning så att säga. Jag hatar då pengarna tar slut, usch.
Så idag har jag egentligen inget att klaga över, om jag hade gjort det hade det vart hyckleri på hög nivå och dit vill jag inte gå. Ska man klaga så ska det vara befogat klagande minsann, å de med basta!
Nu ska jag gå å leka lite med mina många nagellack och kanske ska luggen på en dejt med saxen, vi får se. Ha det bäst! Ultra-super-kram-plus!
Så motsägelsefullt. Så knepiga och lustiga saker man kan stöta på en vanlig arbetsdag, eller ska jag säga en super-vanlig arbetsdag..?
Tänk att jag planerade en ondskefull plan och satte den i verket men bangade då jag nästan lyckats åstadkomma det jag ville åstadkomma.. (stavas det så överhuvudtaget..??) Jag kände mig ytterst fånig som ens började med att fila till en plan. Jag kände mig ockå ytterst elak som försökte tvinga någon att göra något denne någon verkligen avskyr genom att luras, lite dålig stil faktiskt. Men jag bad om ursäkt, jag stoppade det innan det gått för långt, personen ifråga tog det inte så allvarligt som tur var.
Ibland har man tur, och ibland har man inte tur helt enkelt.
Som igår, då gick allt snett och jag surade och muttrade för mig själv hela eftermiddagen. Det var inte förrns jag åkte in för att följa med en god vän på en shoppingrunda som humöret fick sig ett uppsving, tack för det! Det eftertänksamma impulsköpet som mina goda vän gjorde av ett par småblommiga skor som jag tyckte såg bekanta ut, upptäckte jag senare att min syster har ett par likadana. Inte konstigt att det var något bekant över dem, hahha..
Chai latte är min senaste kärlek, tack för att du sammanbringade oss. Nästa gång är det jag som bjuder, jag lovar! Upptäckte förut till min enorma förtjusning att jag har fått studiebidrag för juni också, dvs: JAG ÄR INTE PANK!!! Jag hoppade av glädje när jag läste på minneslappen, fråga min moster eller kusin de var ögonvittnen (bland andra okända lunchshoppare). WoW! Ibland har man väldigt mycket tur, och det är tur för mig det annars hade jag nästan blivit tvungen att sälja något snart..
Men visst blir man glad då man tror att man lagt sin sista hundring på en mycket söt kjol och upptäcker att man kan köpa en till, om man vill. Eller flera till! Nu gäller det bara att hålla i pengarna till den 25:e då man får lite påfyllning så att säga. Jag hatar då pengarna tar slut, usch.
Så idag har jag egentligen inget att klaga över, om jag hade gjort det hade det vart hyckleri på hög nivå och dit vill jag inte gå. Ska man klaga så ska det vara befogat klagande minsann, å de med basta!
Nu ska jag gå å leka lite med mina många nagellack och kanske ska luggen på en dejt med saxen, vi får se. Ha det bäst! Ultra-super-kram-plus!
Helvetet funnet
Jag skulle gå upp klockan sex imorse, skulle duscha och sedan hinna lite all möljigt innan bilen skulle rulla ut från parkeringen tjugo över sju. När tror ni jag kom upp? Fem över sju. Duscha? Vad är det? Jag fick skopat in lite vaniljyoghurt ner i strupen och min filvana mage visade snabbt sitt missnöje, aj.. Fick behålla maten dock, men magen surade resten av morran. Jag fann därmed helvetet imorse. Det är inte så jätte-jättevarmt, det kontrolleras inte heller av nån rödmålad mobbare med gigantisk gaffel, helvetet är måndagsmornarna.
Jag hatar härmed måndagsmornar för all framtid! Tur att det bara är en jobbig jävel kvar innan min efterlängtade tvåveckorssemester. Jag är van vid att kunna ligga på soffan i tio veckor om året, vadå omställning? Vuxenlivet suger, jag fattar inte att det är dit man strävar. Vad är det för kul med att bli vuxen? Jovisst, man får köpa sin egna sprit, kan gå å lägga sig när man vill, kan lägga alla sina pengar på godis om man vill, men egentligen, vad är meningen, vad är det roliga med att bli och vara vuxen?
Jag känner att jag klagar på allt igen, fan, jag e ju grym på det!! XD
Bra att man har några bra egenskaper i alla fall. HAHAHAH!!
Man får ju hoppas att jag har några andra goda egenskaper förstås, att klaga kommer man ju inte så jättelångt med i livet, man måste göra något åt saken. Därför tycker jag att vi avskaffar måndagsmornarna omedelbums! Who's with me?!
Jag återkommer angående måndagsfrågan när jag skaffat några fler anhängare är mina jag och Irene.. Puss å kram!
Jag hatar härmed måndagsmornar för all framtid! Tur att det bara är en jobbig jävel kvar innan min efterlängtade tvåveckorssemester. Jag är van vid att kunna ligga på soffan i tio veckor om året, vadå omställning? Vuxenlivet suger, jag fattar inte att det är dit man strävar. Vad är det för kul med att bli vuxen? Jovisst, man får köpa sin egna sprit, kan gå å lägga sig när man vill, kan lägga alla sina pengar på godis om man vill, men egentligen, vad är meningen, vad är det roliga med att bli och vara vuxen?
Jag känner att jag klagar på allt igen, fan, jag e ju grym på det!! XD
Bra att man har några bra egenskaper i alla fall. HAHAHAH!!
Man får ju hoppas att jag har några andra goda egenskaper förstås, att klaga kommer man ju inte så jättelångt med i livet, man måste göra något åt saken. Därför tycker jag att vi avskaffar måndagsmornarna omedelbums! Who's with me?!
Jag återkommer angående måndagsfrågan när jag skaffat några fler anhängare är mina jag och Irene.. Puss å kram!
Jag har lärt mig nu
Jag var å badade.. tjaa, badade å badade.. paddlade runt på en flytmadrass med Emma i.. på (?) Sjöpölen igår. Fy attans vad skööönt! Men så var det ju jag, solbrännans dottning som var ute å stekte mig så nu ser jag ut som en polkagris, alternativt en dansk zebra för jag är inte så sockersöt som en polkagris är..
Jag fattar inte grejen med att inte smörja in sig, hur korkad får man vara på en skala?? Va?!? Jag brände mig som ett jävla spån förra året, jag brände mig överallt, i omgångar. Först var det väl ansiktet sen fortsatte det med axlarna, bröstet, magen, ryggen, låren, knävecken (!) och nacken! Otroligt, hela jag var röd som en tomat! Bokstavlig talat, jag var så röd så det var sinnessjukt, jag visste inte att man kunde bli så röd!
Så nu är jag där igen, jag är röd. Inte lika farligt som förra året, men ändå, jag är röööd!! Jag som svor att smörja in mig med solkräm så fort den första solstrimman trängde igenom det tjocka molnäcket på våren (!), nu sitter jag här alldeles röd igen.. I'm a qualified nuthead!
Träningsvärk har jag efter paddlandet oxå, men det är en "smärta" som jag diggar. Jag gillar när det bränns lite i skinnet när man är ute i solen oxå, då vet man att man lever så att säga. Hahah!
Jag tänker iaf smörja in mig som en sate med solskyddsfaktor 30+ resten av sommarn! Jag har lärt mig nu.
Puss och kram, ha det bäst!
Hälsningar Sophia
Jag fattar inte grejen med att inte smörja in sig, hur korkad får man vara på en skala?? Va?!? Jag brände mig som ett jävla spån förra året, jag brände mig överallt, i omgångar. Först var det väl ansiktet sen fortsatte det med axlarna, bröstet, magen, ryggen, låren, knävecken (!) och nacken! Otroligt, hela jag var röd som en tomat! Bokstavlig talat, jag var så röd så det var sinnessjukt, jag visste inte att man kunde bli så röd!
Så nu är jag där igen, jag är röd. Inte lika farligt som förra året, men ändå, jag är röööd!! Jag som svor att smörja in mig med solkräm så fort den första solstrimman trängde igenom det tjocka molnäcket på våren (!), nu sitter jag här alldeles röd igen.. I'm a qualified nuthead!
Träningsvärk har jag efter paddlandet oxå, men det är en "smärta" som jag diggar. Jag gillar när det bränns lite i skinnet när man är ute i solen oxå, då vet man att man lever så att säga. Hahah!
Jag tänker iaf smörja in mig som en sate med solskyddsfaktor 30+ resten av sommarn! Jag har lärt mig nu.
Puss och kram, ha det bäst!
Hälsningar Sophia
Med magen upp och ned
Jag vill inte påstå att jag vaknade på fel sida imorse, men nåt fel var det idag i alla fall asså.
Allvarligt fel.
Jag hade lite att göra på jobbet så jag jagade uppgifter på morronen, lyckades tillslut få tg i ett "uppdrag" som jag kunde ägna dagen åt. Skönt det, jag vet ju att jag redan får betalt för att dagdrömma, men att få betalt för att stirra in i väggen känns som lite väl uttnyttjande av systemet. Hahaha!
Jag åt en sen lunch med ett gott sällskap, dumpade kollegorna på jobbet hahaha! Maten var god, sällskapet var trevligt, jag mådde skit av outgrundlig anledning, ingen märkte det, såklart...
Jag är van vid att dölja det, jag tror min tjejkompis kan ha anat något men killarna var totalt ovetande, typiskt killar, hahahh.
Det känns som om jag ler och skrattar på utsidan men gråter och skakar på insidan och jag vet inte vad som är fel, och ingen märker att det är något fel, lika bra det, dem hade ju bara frågat om vad det var och jag hade stått utan svar som så många gånger förr. Men det hade samtidigt vart trevligt om någon hade märkt det så att man fick en känsla av att nån brydde sig om en och förstod sig på en. Klart att dem gör det, men jag vil att nån ska upptäcka när nåt är fel, jag vill att nån ska bry sig lite extra. Och visa det.
Det är där felet ligger, jag kom på det. Visa att du bryr dig, visa det jämt inte bara när det passar dig, bry dig alltid det där lite extra och visa att just du bryr dig lite extra om mig. Hur svårt kan det vara?
Åh, gud, jag överreagerar, eller hur?
Jag sa ju det, min mage har hamnat upp och ned idag, helt fel känslor på helt fel tidpunkt, och överkänslig! Fan vad jag är jobbig!
Jag tjötar å tjötar å gnäller å gnäller. Förlåt, jag ska sluta nu.
Vi har jättefint väder och imorrn ska jag bada, och sola för det är äntligen fredag, äntligen helg, fristaden för en arbetande tjej.
Tack å hej!
Allvarligt fel.
Jag hade lite att göra på jobbet så jag jagade uppgifter på morronen, lyckades tillslut få tg i ett "uppdrag" som jag kunde ägna dagen åt. Skönt det, jag vet ju att jag redan får betalt för att dagdrömma, men att få betalt för att stirra in i väggen känns som lite väl uttnyttjande av systemet. Hahaha!
Jag åt en sen lunch med ett gott sällskap, dumpade kollegorna på jobbet hahaha! Maten var god, sällskapet var trevligt, jag mådde skit av outgrundlig anledning, ingen märkte det, såklart...
Jag är van vid att dölja det, jag tror min tjejkompis kan ha anat något men killarna var totalt ovetande, typiskt killar, hahahh.
Det känns som om jag ler och skrattar på utsidan men gråter och skakar på insidan och jag vet inte vad som är fel, och ingen märker att det är något fel, lika bra det, dem hade ju bara frågat om vad det var och jag hade stått utan svar som så många gånger förr. Men det hade samtidigt vart trevligt om någon hade märkt det så att man fick en känsla av att nån brydde sig om en och förstod sig på en. Klart att dem gör det, men jag vil att nån ska upptäcka när nåt är fel, jag vill att nån ska bry sig lite extra. Och visa det.
Det är där felet ligger, jag kom på det. Visa att du bryr dig, visa det jämt inte bara när det passar dig, bry dig alltid det där lite extra och visa att just du bryr dig lite extra om mig. Hur svårt kan det vara?
Åh, gud, jag överreagerar, eller hur?
Jag sa ju det, min mage har hamnat upp och ned idag, helt fel känslor på helt fel tidpunkt, och överkänslig! Fan vad jag är jobbig!
Jag tjötar å tjötar å gnäller å gnäller. Förlåt, jag ska sluta nu.
Vi har jättefint väder och imorrn ska jag bada, och sola för det är äntligen fredag, äntligen helg, fristaden för en arbetande tjej.
Tack å hej!
Pengar, telefon och läppglans
All a girl needs; pengar, telefon och läppglans. That's a fact!
Tjejer kan äta mer choklad än killar, det bara är så. Fråga inte varför, de flesta tjejer vet varför, killar har ingen kunskap om det. Hahah!
Jag har ingen tid över, den tiden jag har disponeras och uttnyttjas till det yttersta, ska träffa alla, ska fixa allt, ska göra allt, ska se allt, höra allt, känna allt, smaka allt och hela tiden hålla balansen, aldrig falla och kracha.
Jag är lika osammanhängande som denna texten. Stackars er. Eller dig, för jag har väl bara en trogen läsare.. möjligtvis två, och då blir det ju förstås er.. Eller så kan jag ju vara artig och inte dua utan nia..
Jag hatar att gå upp på morgonen och åka till jobbet. Jag kommer aldrig att klara ett vanligt "nio-till-fem"-jobb, aldrig! Jag måste hitta en annan lösning.. ganska snart..
Det är fint väder, asvarmt! GÖTT!
Ska sova strax, ses nån annan dag hörni. Kom ihåg, "delad glädje, dubbel glädje"!
Puss å kram!
Tjejer kan äta mer choklad än killar, det bara är så. Fråga inte varför, de flesta tjejer vet varför, killar har ingen kunskap om det. Hahah!
Jag har ingen tid över, den tiden jag har disponeras och uttnyttjas till det yttersta, ska träffa alla, ska fixa allt, ska göra allt, ska se allt, höra allt, känna allt, smaka allt och hela tiden hålla balansen, aldrig falla och kracha.
Jag är lika osammanhängande som denna texten. Stackars er. Eller dig, för jag har väl bara en trogen läsare.. möjligtvis två, och då blir det ju förstås er.. Eller så kan jag ju vara artig och inte dua utan nia..
Jag hatar att gå upp på morgonen och åka till jobbet. Jag kommer aldrig att klara ett vanligt "nio-till-fem"-jobb, aldrig! Jag måste hitta en annan lösning.. ganska snart..
Det är fint väder, asvarmt! GÖTT!
Ska sova strax, ses nån annan dag hörni. Kom ihåg, "delad glädje, dubbel glädje"!
Puss å kram!
&%@!!# och andra fina ord...
Idag var det, överraskande trist. HAHAH!! Nej, det var faktiskt helt okej, inte som igår då jag höll på å somna i labbet. Säg inget till chefen dock, jag får ju inte betalt för att dagdrömma å sova heller.. bara nästan. HAHAHA!!
Jo idag så gick jag ut och åt min fralla som kostade mig nitton spänn, helt OK enligt mig. Solen lös och det var asvarmt, ljumna vindar som stötvis susade förbi, sååå jääähäääävla skönt! Igår så körde jag en fruktdiet, frukt till frukost, frukt till lunch och frukt till mellanmål, glass till middag och mackor till kvällsmat. Tja, det ordnade ju till sig fint där mot slutet, diggade middan speciellt, hahah.
Idag kände jag i alla fall för lite "riktig" mat, så det blev en fralla.. en rikig fralla, ost å skinka å gurka å tomat å salladsblad, grovt bröd var det me frön å prylar på, en riktig fralla bannemig!
Nog om frallan, jag har något intressant att berätta, det var så här att jag var i labbet tillsammans med en av de andra sommarjobbarna (vi är tre stycken) då någon outsider kliver in. Hon jobbade på företaget med inte just på labbet där vi jobbar, hon skulle i alla fall använda en apparat därinne ingen av oss visste hur man använde så hon började peta där lite. Hon sade nånting om attt "här ligger några podukter, kan man flytta på dem eller?" och jag sa med glad trevlig ton "Javisst, det är bara att flytta". Sen fortsatte jag att stirra på mina andra produkter, tills jag reste mig för att gå bort och lämna en till som skulle vila och hon kollade på mig "Jasså! Så det var dina produkter ändå?!" "Jaa.. Men det var bara att flytta, det är helt okej asså." (tanten lägger på en mycket snorkig ton) "Hmm!" (tanten ger mig en mycket snorkig nedvärderande blick oxå) jag tänkte "WHATTA FUCK!! Vad faaaan e hennes problem! Kärringjävel!!" Sen när hon äntligen pallrade sig därifrån tänkte jag med en mördande blick på hennes ryggtavla "Ja, stick härifrån å brinn i helvetet ditt fanskap!" och det kändes gött!
Nåt annat som var gött var solsken!! Vänta det har jag ju redan nämnt.. ja skit samma.. det var ju jävligt gött asså!! Tål att sägas igen! Solen sken och det var gött som satan!
Anyway, det är dags för Törnrosa att sova igen (å denna gången syftar jag på mig, men jag tror jag precis har funnit det perfekta smeknamnet på en viss person som har en tendens att somna mot min axel när vi kollar på film.. hehhe!!)
God natt gott folk, dröm sött (det tänker jag göra) !!
Jo idag så gick jag ut och åt min fralla som kostade mig nitton spänn, helt OK enligt mig. Solen lös och det var asvarmt, ljumna vindar som stötvis susade förbi, sååå jääähäääävla skönt! Igår så körde jag en fruktdiet, frukt till frukost, frukt till lunch och frukt till mellanmål, glass till middag och mackor till kvällsmat. Tja, det ordnade ju till sig fint där mot slutet, diggade middan speciellt, hahah.
Idag kände jag i alla fall för lite "riktig" mat, så det blev en fralla.. en rikig fralla, ost å skinka å gurka å tomat å salladsblad, grovt bröd var det me frön å prylar på, en riktig fralla bannemig!
Nog om frallan, jag har något intressant att berätta, det var så här att jag var i labbet tillsammans med en av de andra sommarjobbarna (vi är tre stycken) då någon outsider kliver in. Hon jobbade på företaget med inte just på labbet där vi jobbar, hon skulle i alla fall använda en apparat därinne ingen av oss visste hur man använde så hon började peta där lite. Hon sade nånting om attt "här ligger några podukter, kan man flytta på dem eller?" och jag sa med glad trevlig ton "Javisst, det är bara att flytta". Sen fortsatte jag att stirra på mina andra produkter, tills jag reste mig för att gå bort och lämna en till som skulle vila och hon kollade på mig "Jasså! Så det var dina produkter ändå?!" "Jaa.. Men det var bara att flytta, det är helt okej asså." (tanten lägger på en mycket snorkig ton) "Hmm!" (tanten ger mig en mycket snorkig nedvärderande blick oxå) jag tänkte "WHATTA FUCK!! Vad faaaan e hennes problem! Kärringjävel!!" Sen när hon äntligen pallrade sig därifrån tänkte jag med en mördande blick på hennes ryggtavla "Ja, stick härifrån å brinn i helvetet ditt fanskap!" och det kändes gött!
Nåt annat som var gött var solsken!! Vänta det har jag ju redan nämnt.. ja skit samma.. det var ju jävligt gött asså!! Tål att sägas igen! Solen sken och det var gött som satan!
Anyway, det är dags för Törnrosa att sova igen (å denna gången syftar jag på mig, men jag tror jag precis har funnit det perfekta smeknamnet på en viss person som har en tendens att somna mot min axel när vi kollar på film.. hehhe!!)
God natt gott folk, dröm sött (det tänker jag göra) !!
