okaramelliserad

Så ledsamt, ensamt och övergivet det låter, tragiskt fast charmigt på något vis, i alla fall så länge solen lyser..
Det kanske egentligen är något spännande;
-Oooh, äntligen har vi funnit 'den Bortglömda Bloggen'
-Wooow!
-Nu skall dess fantastiska bortglömda hemligheter (läs tokigheter) lyftas upp till ytan igen, alla ska få reda på den otroliga sanningen! (..den otroliga sanningen om hur mycket skit, flum och totalt ointressanta saker jag kan få för mig att förmedla vill säga..)
Nej, det är nog inget spännande med en bortglömd blogg inte, bara deppigt för bloggen. Möjligen hade det kunnat tänkas vara lite smått spännande att veta vad det var för något spännande som hände i bloggarens liv som var så spännande att den egna bloggen, sitt egna livs kikhål för världen, blev bortglömd.. hmm..
Gav bloggaren upp? Tröttnade? Skapade en ny bättre? Skaffade en annn hobby? Blev kär?
Det får man ju aldrig reda på, om man inte känner personen i fråga personligen förstås.
Idag 15:57
Nu sitter jag och skriver på vanligt papper, med en vanlig penna, jag finner det lättare att skriva på så sätt, orden kommer lixom flygande till mig i en rasande fart. Delvis skriver jag på detta vis just därför, för att sedan kunna föra in det i bloggen på datorn, delvis för att jag inte kommer åt nätet på jobbet ochhur fan hade det sett ut egentligen?!
Ja, jag vet, jag har gjort det, men det var nog under lunchen då jag var ensam på våningen. Nu struttar det runt fullt av folk här och då ser det bättre ut med papper och penna, jag ser ju ut som jag jobbar då iaf! X'D
Jag är faktiskt riktigt bra på att se ut som att jag jobbar jag, men jag är minst lika bra på att jobba på riktigt ska du veta! Anledningn till att jag har tid över till att "pappersblogga" är ju att jag har jobbat mer eller mindre klart för idag.. måste ju ha något att gra imorrn med ^^ Hahhahaa..
Nu slutar jag snart, jobbet och skrivandet..
..för idag alltså..
Don't worry! Jag kommer finnas här länge till, klamrar mig krampaktigt fast i ditt liv vare sig du vill det eller inte. Det enda sättet att bli av med mig skulle vara att sprka mig, eller ta ifrån mig friheten att uttrycka mig. Vad skulle jag göra utan mina händer? Utan min talförmåga? Utan mitt sätt att tänka, vara och leva?
Precis som pappret hade varit blankt utan min fantasi, skrivkunskap och några stift i pennan hade jag också haft blanka, tomma rutor oförmögen att fylla.
Tacka vet jag vänner, händer, familj, djur och natur och tacka vet jag att vara lycklig och livrädd.

Den här bloggerskan gav inte upp (aldrig! no way!!), hon tröttnade inte (vad är mer intressant än att skriva om sig själv? ha. ha.), hon skapade inte en ny bättre blogg (hur f*n skulle det kunna gå till?!), hon skaffade inte en ny hobby (zappa på teven e ingen hobby! *host*), hon blev bara lite smått jättekär. Bara lite smått sådär. Tehhe.