Fort
Snart har jag jobbat "klart", snart är jag i Norberg å lär mig köra bil, snart är mina pengar slut, snart hoppas jag få flytta härifrån..
Tjugo år har jag levt, ja å snart en vecka.. de e änna lång tid va? Egentligen så är det ju det, fast för mig känns det inte kort men inte så jävla långt heller.. Skumt..
Ett fort ni vet, en borg, ett slott, är en annan mening på samma bokstavsföljelse, som kort o kort ^^
Eller kortkort, fast de e nåt annat ;P
Kände för att skriva nåt ordentligt meningsfullt men det verkade gå sådär. Ville skriva nåt som spelar roll..
Äsch vi testar en annan dag ^^
KRAM!
GRUOOCHIWIIIIIINKY
Woah!
Okej, jag har precis tryckt i mig en massa äcklig pizza, jag lovar å svär det var inte gott asså, inte mot slutet efter halva lixom, men mat som mat å äta bör man vet ju vi alla, inte sant? Jag sköljde ner pizzan med två koppar kaffeautomats chockomilk, = sockerbomb! x2 !!
Så, nu är jag trött å speedad på ett übermysko vis.. Får se vad det blir av det här inlägget, eller vad säger ni?
Har precis sammanställt en inköpslista inför mitt födelsedagsfirande (kämpar mot kräkreflexen, jag gillade verkligen inte pizzan..) den blev lång.. Fast ändå inte så lång, ja menar jag ska göra sallad, då blir det ju flera rader med olika grönsaker å så.
Skit, vi får se hur det blir, hoppas det blir bra å att dem som behagar dyka upp bidrar med en bra trevlig stämning och har kul, å att jag oxå har kul.. De e det viktigaste faktiskt, att födelsedagsbarnet har det bra å kul å allt på sin dag. Faktiskt! Kan ju inte finnas nån som inte håller med mig om det här eller?
På min födelsedag är det jag som är prinsessa (det är jag iof de andra dagarna oxå, men inte officiellt ^^ det är det bara min prins som vet om, åh vad jag älskar honom..! *drömdröm* *fliiin* oj, lång parentes.. heh!)
...?
Så är det iaf!
Håll tummarna för att jag klarar det, ni vet, livet å hela baletten X)
Så ska jag sätta mig å se ut som jag jobbar en stund, innan sockret e slut å jag krachar snabbare än du kan tänka GRUOOCHIWIIIIIINKY!
Ha! KRAM! :D
En vecka kvar!
Dagen är snart slut å då ska jag hanlda lite innan det är dags att lyssna på dålig musik, förmodar jag helt fräckt att det är. Melodifestival ni vet, hur hög är standarden egentligen när de ska ha med så många som möjligt, så många kassa så få bra. Varför inte bara ha en final som vanligt? Eller, som förr? Då tjänade dem förstås inte lika mycket pengar, men jag tror seriöst att SVT kan sätta in nåt bättre på lördagkvällarna i februari än nån halvhjärtat småmesig musiktävling som folk bara blir upprörda över. Aja.. Dem får göra som dom vill så kan vi andra göra det oxå. HA!
Jag ser mitt liv åka iväg här på jobbet. När jag började var jag en pigg, nyfiken nittonåring nu är jag en trött, pensionssugen näsapå tjugoåring, en vecka kvar! Om sju dagar har jag nått nästa magiska ålder efter arton, femton å att födas (?), tjugo, systemet here I come!
Hahaha!
Jag vill bort härifrån, känns meningslöst att gå hit, känns meningslöst att bo här när jag kan bo någon annanstans å göra något annat. Plugga, spela teater, päsa på soffan.. You name it!
Så mycket vill jag göra, så lite gör jag. Otroligt, viljan finns, en stark vilja, men resten hänger lixom inte riktigt med. Jag vill: träna å gå ner i vikt, jag gör: sitter i soffan. Jag vill: åka till Ghana å jobba som volontär på barnhem, jag gör: köper två tuber till ansiktet för 650:-. Jag vill: utbilda mig till kläddesigner, jag gör: tvivlar. Jag vill: flytta hemifrån, jag gör: ingenting! Vill, vill, vill, men gör ingenting. Lat? Jo, det är nog så. Rädd? Mm, vuxenlivet skrämmer mig. Osäker? Absolut, tänk om jag gör fel? Eller om det blir fel?
Negativ är jag tydligen idag, liten, osäker och meningslös. Vill bara sova, har knappt sovit på flera dar, kanske tom veckor. Brukar må bättre då, när jag sovit asså. Vi får väll se.
Det är i alla fall bara EN vecka kvar tills jag fyller år, det är positivt!
Vilka som behagar dyka upp på mitt födelsedagskalas däremot är ett lotteri, vi får väll se. Vi får väll se.
Ska gå på toa å sen sätta mig å räkna minutrarna, se mitt liv flyga förbi, veta tt jag kunde fyllt de här minutarana, timmarna, dagarna med nåt värdefullt, men ack nej. Flyg, flyg..
Tack o hej!
Tänka sig
Tänka sig, vad fort saker kan hända, förändras och förloras. Det enda jag förlorat på senaste tiden är just tid, attans vad fort det går och nu står snart Framtiden och knackar på min port ännu en gång. Vad ska jag säga denna gången, hur ska jag göra för att få Framtiden att le och stråla, hur ska jag få Framtiden att lämna mig ifred? Det finns en del saker som skrämmer mig, spindlar, zombies, knak i en mörk skog, ofrivillig ensamhet och att de jag älskar ska bli skadade, men det är inte mycket som skrämmer mig och får mig att känna mig så liten och betydelselös fast på ett väldigt betydelsefullt sätt, inget får mig att må så dåligt, än stressad, än apatisk, än trött, som Framtiden. En mörk gestalt insvept i siden och silverkedjor, utan ansikte fast med ett skrämmande grin. Framtiden som försöker tvinga mig att se Livet i vitögat och ta ett beslut. Jag vill inte! Jag vill muppa runt här i min bubbla, jag tänker spräcka den när jag är redo, än är den riktiga världen för hård för mig.. Låt mig få sova.
Tillbaka till den underbara Alla hjärtans-dag-dagen!
Förutom den stunden då min älskade pojkvän ställde ut mig i snöisen utanför dörren iförd endast en morronrock, låste dörren å skrattade åt mig så var det en fantastisk dag. Fast.. att bära hem två kassar á 4-5kg var hade mna ju kunnat diskutera om det var så väldans underbart.. men men, det gick ju bra det oxå :)
Det var såhär att när vi firade ett halår tillsammans min riddare och jag så lagade han en finfin middag till mig (oss) och jag bjöd honom på bio (Avatar (uttalas tydligen med en amerikansk accent fick jag veta, eller kastat i ansiktet, beror på hur man ser det..)) så nu körde vi tvärtom. Jag den smått sinnesförvirrade latmasken fick knåpa ihop en trerättersmiddag. Det blev tillslut ytterst lyckat iaf, t.o.m kycklingen var saftig! :O Wow!! Applåder!!
Här är kvällens meny: (endast för att läskas -Mohaha!)
Förrätt: Trasslig sallad med hårdstekt bacon och solrosfrön
Huvudrätt: Vitlök-paprika-chili-marinerad kyckling med bakpotatis, avocado, gräddfil och kräftröra
Efterrätt: Gröna och röda vindruvor och kiwi marinerade i honung och limesaft med vaniljglass, grädde och riven vit choklad.
-Var det gott?
-JAA!!! Det var sjuuukt gott!
Åh.. tror jag ska käka mer efterrätt sen när jag kommer hem :D Jaa! Wiie!
Sen så kollade vi på bio, "Valentines Day" (vad annars ^^) och allt var bra, jättebra, superbra, überbra! Wonderbra! (nej, vänta det är nåt annat XP)
Nåt som inte var så fullkomligt fantastiskt var att vi missade sista bussen hem (till mig) så vi fick efter många om och men lyckats ta oss hem till honom istället. Och jag som precis köpt ett större täcke!! Men jag saknade faktiskt inte täcket, eftersom min älskade sover i bäddsoffa är den så smal att vi precis får plats å då är det svårt att sno med sig allt täcke för vi ligger ju nästan på varandra ändå XD Hahah! Sov dessutom som en stock efter att ha vandrat halva stan runt. Nu är jag fortfarande trött som satan och frukost har jag inte fått i mig än.. ska äta lunch om en timma (med ovan nämnde) så jag hoppar frukosten idag, sorry! Tror jag överlever dock ;)
Tänka sig så det kan gå ;D
KRAM!
Upprörande beteende
Där står jag på toan i frid och fröjd, torkar händerna och drömmer mig bort. Ser framför mig hur jag ligger å degar i soffan med huvet i Hans knä.. *drömdröm*
Klampande steg hörs och ett ilsket stenhårt ryck i dörrhandtaget får mig att skramla till, pappret skrynklas till en boll i mina förskräckta händer och spegelbilden tittar tillbaka på mig lika förvånat som ett barn som väckts mitt i en dröm. Inte nog med att jag höll på å skita på mig när detta inträffade utan jag hör hur personen hastigt klampar in på toan brevid. Hur svårt kan det vara?! Det finns ett litet fönster som blir rött när någon är där inne, svårt att se efter? Har man så bråttom att man inte ens kan kasta ett getöga i dörrspringan där man lätt kan se om det är låst eller inte borde man bannemig lära sig att gå tidigare! Men nej, för all del skräm mig från vettet bara, försök bryta dig in på en låst toalett! Är det konstigt att jag alltid rycker i dörren själv för att kolla om jag låst, här blundar folk ju för fan o bara rycker å drar, ingen hänsyn alls!
Helt fredligt står jag där och torkar händerna när nån jäkla dåre inte har tid att kolla efter utan drar innan de frågar, så matt säga. För all del, jag tycker det är jääättekul att bli skrämd när jag står å drömmer mig bort, varför skulle jag annars göra det om jag nu gillar den påfrestande verkligheten så mycket?!
Och såna svin! Man trippar in på toa, hyffsat nödig men har ändå haft tid att kolla efter å inte dra i några dörrar å stressat å skrämt folk. Vad möts man av? Väääärldens bajrand! Fy faaan! Asså seriöst, jag jobbar på ett soffdissikerat kontor, men de beter sig som äckeltottar hela högen de här akademikerna i sina fina kostymer. (här dras alla över en kam, absolut, jajjemän) Igår morse fick jag motarbeta en kräkreflex, när någon hade missat att spola ordentligt å lämnat locket öppe, visserligen tur så jag snabbt kunde kliva ut å in på andra toan. Vem gör sånt? På sin arbetsplats dessutom? Det finns ju faktiskt en toaborste på varenda toalett i det här huset! Hur trevligt är det på en skala att mötas av nån annans skit lixom?! Vem vill det?!
Nej, jag säger: Behandla andra som du vill bli behandlad själv.
Att rengöra toan efter sig ingår här! Faktiskt! Bland annat!
Tänk såhär, "Hade jag velat råka ut för det här?" eller se, bli tillsagt, uppleva, erfara, göra, osv. Om svaret är "Nää.." så gör inte så mot andra då! Va?! Hur svårt kan det vara?!
Kramar från en smula upprörd Sophia, som nu ska återgå till dagdrömmandet, det hon gör bäst ;)
"Vad fin du är!"
Jag känner mig duktig, jag gick ner till bussen och åkte till jobbet imorse trots snökaoset och latmasken som försökte binda fast mig i sängen. Efter ett långt dividerande med mig själv kom jag fram till att jag hellre går genom snön, betalar för en seg bussresa och trampar runt på jobbet en hel dag än att stanna hemma med pappa som skulle vara ledig.
"Varför är du hemma?" hade han frågat
"Jag orkade inte gå ner till bussen i snön" hade jag svarat, varpå man hade fått en halvutskällning eller bara en megasuck följd av en långsam huvudskakning.
Jag behöver dessutom pengarna, mer än någonsin. Min anställning tar ju slut den siste Mars och innan dess tänker jag tjäna så mycket som jag bara kan. En dag är ingen dag, men åtta obetalda timmar på grund av lathet svider.
Hann precis med bussen imorse, satte mig ner och kände mig duktig, stolt över att jag inte bangade, nöjd med att vara påväg till jobbet alldeles själv och alldeles tack vare mig själv.
Hade en smula beslutsångest imorse oxå, mannen vars son jag älskar högt och heligt fyller år och jag har blivit inbjuden på middag, efter jobbet.. Vardagsfin, vardagsfin! tänkte jag frenetiskt, tillräckligt fin för att kunna dyka upp på en liten födelsedagsmiddag, fast samtidigt tillräckligt vanligt för att kunna gå runt på jobbet.. Inte för fin, ifall resten sitter i t-shirt o jeans, fast inte för vanlig ifall de andra har skjorta, slips o långklänning.. Måste passa in, vardagsfin, vardagsfin.. Lyckades få tag på en kort stickad helsvart klänning, ett par matchande svarta stickade strumpor med söta bollar man knyter på och turqiosa accesoarer; strumpbyxor, skärp och hårtygblomma. Sminket tog jag med mig för att sminka mig på jobbet innan jag åker härifrån, men bara lite turqiose eyeliner och mascara, inte för mycket, inte för lite, lagom, vardagsfin.
"Vad fin du är!" hör jag bakom mig när jag står och diskar min matlåda. Vänder mig om och få se en främmande människa i kö till diskhon.
"Tack!"
"Strumporna och hårspännet, jättefint!" Hon tittade på mig uppifrån och ner och beskådade min matchningstalang. Jag tackade igen, log och lämnade diskhon till henne. När en helt främmande människa helt plötsligt utbrister "Vad du är fin!" eller någon annan positiv kommentar om en då är det en sak som är säker, det är sant. Varför skulle man annars berömma någon man aldrig sett förut, när denne dessutom står bortvänd och är upptagen med annat?
Jag är fin, mission accomplished!
Haaaare Gyyyyd asså!
Shit sicket långt megaboring möte jag var på, tur att man fick tårta ;d Slurp!!
Nu är det bara fyra veckor kvar!!
Det samlas till fest, Sophia behagar att fylla tjugo till sist!
Invänta din inbjudan, kolla brevlådan lite extra om du är en utvald, kram!
Ett litet hopp
"A new hope" visst finns det en Star Wars film som heter så? Eller är det "The new hope".. ?
Anyway, idag är jag glad. Igår var en knepig dag men det redde ut sig till slut. Tror jag o Han hade vårt första gräl.. halvkul, men det hör väl till antar jag.. Det löste sig fort iaf, vi insåg båda hur dumma vi vart o vi pratade öppet om hur vi kände och varför, inga tårar eller hårda ord. En disskution kanske man kan kalla det, en känslig diskution.
Spänningen släppte en stund efter att vi hade släppt irritationsämnet och jag insåg än en gång hur lyckligt lottad jag är. Vi går på trottoaren hand i hand, ska ta bussen hem till mig, vi behöver korsa gatan för att nå hållplatsen "Vi hoppar över här" säger han och pekar snabbt åt vänster "Okej" säger jag och börjar skutta fånigt över gatan, han skuttar efter, hand i hand skuttar vi fånigt över gatan mitt i stan, vi skrattar åt oss själva men fortsätter ändå. Så kommer vi över gatan och börjar gå normalt, jag ler och är lycklig. Vem hade annars hängt på en sån fånig grej, skämma ut sig för att han valde att säga "hoppar över" istället för "går över", om inte han, han som passar mig perfekt. Lika barnslig och spontan, lika nära till skrattet men samtidigt veta när det är allvar, och ett sånt allvar det kan vara. Så lika fast så olika. Han är den enda killen jag vet som inte tvekar utan hoppar efter, och gillar det. Jag gillar det. Jag gillar honom, mer än han vet. Just för såna här små små saker, just för att han hänger med mig överallt utan att tveka.
Hopp, hopp, hopp!
Titta
Titta där är han, killen jag älskar allra mest!
Titta där är han, killen som alltid säger att jag är söt när jag precis har vaknat, som säger att mitt hår är vackert då jag inte duschat på en halv vecka, som säger att jag luktar gott då jag inte sett en deodorant på flera dagar.
Titta där är han, killen som alltid lyssnar, han som alltid har tid för mig, han som alltid tröstar och skrattar åt mina skämt, han som alltid ler när jag gör det å gör inte jag det ser han till att jag gör det.
Titta där är han, killen som alltid tänker på mig, köper fina saker för att bevisa sin kärlek, lagar god mat för att få mig att förstå att han älskar mig, han som alltid vill ligga kvar i sängen å kramas för att han gillar att bara vara nära mig, han som aldrig håller inne med ett "Jag älskar dig".
Titta där är han, killen som bara ser det goda i mig, han som bara ser det vackra o fina hos mig som ingen annan någonsin uppmärksammar, han som alltid påstår att jag är underbarast och fin i allting å säger att det är sanningen.
Titta där är han, killen som gör mig lycklig, han som hellre blir skjuten än att se mig gråta, han som alltid bryr sig mer om mig än sig själv, han som alltid ser till att jag mår bra, han som gör mig trygg.
Titta där är han, killen jag älskar allra mest!
Titta där är han, killen jag behandlar allra sämst..
I fucked up! Jag skulle retas, han retades ju med mig, så jag ville göra honom svartsjuk, bara litegrann, men han synade min bluff och ett sms, oskyldigt fast olämpligt gick iväg till en person som inget visste att det bara var en korkad hämndaktion startad av mig, fullbordad av min pojkvän. Så nu ska jag tydligen gå å köpa en korsett med hjälp av en kille som en gång gillade mig, på ett sånt där sätt killar ibland gillar tjejer på. Har han kommit över det än? I hope so.
Tänk att en sån liten grej kan bli så stor. Värst var det nog då jag erkände att jag bara hade gjort det för att göra honom svartsjuk och han frågade varför jag ville göra det.. Ja, varför ville jag egentligen det? Jag ville att han skulle visa att han brydde sig om mig och inte ville att någon annan skulle ta mig ifrån honom, jag ville att han skulle visa att han var rädd om mig och inte ville förlora mig utan behålla mig som sin egen.
Varför? frågade han igen Varför behöver du göra såhär för att få reda på det? Det är väl klart att jag inte vill att någon ska ta dig ifrån mig, varför skulle jag då ha ägnat hela min utlandsresa till att leta efter en present till dig, varför skulle jag då ha gett dig ett armband i julklapp där det står att jag älskar dig?!
Förtvivlad lät han, bara lite smått, sur och lite chockad, jag fick så dåligt samvete.
Titta på din handled, sa han, titta på din handled, titta på armbandet jag gav till dig. Varför behöver jag bevisa för dig att jag älskar dig, det gör jag och du vet det, titta bara på din handled.
Jag tittade, jag visste, jag såg, jag kände det, han älskar mig och jag.. jag är en korkad liten tjej..
Han har markerat att jag är hans, han har visat att han älskar mig, varför kan jag inte tycka att det duger? Det är ingen halvhjärtat romans det vi har, jag behöver inte oroa mig över om han är trogen eller ej, han älskar mig, ändå måste jag testa gränserna, varför? Varför kan jag inte bara lyssna när han säger hur mycket han tycker om mig, varför kan jag bara inte bli glad över allt fint han säger och gör, varför kan jag inte komma ihåg att han älskar mig?
En dag kommer vi väll skratta åt det här, själva grejen är ju ganska komisk, hade det vart på film hade man skrattat. Men om man är tjejen som agerar sådär tokigt, om man är henne, då är det inte lika kul. Det är inte själva korsettshoppargrejen som stör honom, det är faktumet om att jag tycks betvivla hans känslor för mig, tror jag.
Gör jag det?
Dom tar mitt jobb
Mitt jobb som jag får betalt för är väl inte det mest upphetsande man kan arbeta med, men det ger mig ändå ett syfte, en anledning, en viss summa på kontot, regelbundet. Så jag kan leva. Min sista arbetsdag kommer dock att bli den siste mars, de får inte förlänga mitt vikariat eller extrajobb eller vad det nu är.. Företaget ska spara pengar -"Inga nyanställningar! Inga vikariat! Inga förlängningar!"
Dom tar mitt jobb ifrån mig, en liten bit av mitt syfte, av min anledning, av mitt liv..
Mitt jobb som flickvän är i ständigt hot av en annan tjej som älskar att vara alldeles för nära min (ja MIN!!) kille. Hon sitter och pratar med mig på bänken, jag ler och nickar, försöker prata tillbaka men det känns bara fel, hon är trevlig men jag gillar henne inte riktigt ändå..
"Bla bla bla, vi brukar prata jättemycket med varandra, vi är så bra vänner, jag tycker så mycket om honom, bla bla."
"Jo, jag gillar honom oxå, hahh (han är ju min pojkvän ditt jävla ufo!!)"
"Tack för att jag fick pussa honom, det var den bästa födelsedagspresenten jag kunde få"
"Hahh, de e lugnt.. (!!&%"#&/!!?#"¤!! WTF! Vad är du överlycklig för, det var på kinden!?!! "¤%!%!#!!!)
"Åh, tänk om dem vinner.. Får jag pussa honom då? Det måste jag få.. Dem vinner ju aldrig.."
"Mmm.. visst.. (N E J ! PUCKO!!!) ..haha.. de e lugnt (Varför vill du ta mitt jobb som flickvän?!?! Är det nån som ska kasta sig fram å krama å pussa på honom när han vinner så är ju, ja, just det; JAG hans flickvän!!)"
<tystnad>
Hon tar en liten del av mitt jobb ifrån mig, en liten del av mitt syfte, min älskade, mitt liv..
Mitt jobb som vän sköter jag dåligt, ringer sällan, umgås mest med han ovan nämnda.. Synd, jag gillar mina vänner och väninnor. Fint ord det dära, väninnor. Låter lite gammalt fast samtidigt sött, fast på ett vuxet sätt, fast med en liten antimainstreamtouch på något sätt.. De flesta säger ju bara mina vänner, eller mina kompisar, polare, entourage. Haha. Nej, men ärligt, mitt jobb som god vän håller jag kranpaktigt fast vid, men tappar ändå mycket på vägen, jag håller på att förlora det och det är sorgligt nog självförvållat..
Jag förlorar en del av mitt jobb som vän, på grund av mig själv, en del av mitt syfte, en del av min anledning att leva, en del av mitt liv.
Mitt jobb som familjemedlem, både syster, dotter, kusin, systerdotter, brorsdotter, barnbarn och barnbarnsbarn (är säkert något mer spännande som pyssling å syssling å sånt dära.. men jaja..) är jag väl hyffsad på ändå. Är ju änna född till det X'D Hahah!! Jo, men jag är sällan hemma nu för tiden, har inte så mycket tid över till min lillasyster, det är synd, hon behöver mig nog mer än vad jag trodde.. Duktig dotter utmärkelsen lär inte gå till mig i år iaf, mitt rum ser ut som F*N, bara för att nämna något jag misslyckats med..
Det jobbet lär jag behålla iaf, en del av mitt syfte, en del av mitt liv som ingen kan ta ifrån mig, som jag inte kan förlora, som ingen kan säga upp mig ifrån.
Jag kommer alltid att vara Sophia, det jobbet är mitt, och mitt liv, ja, det är mitt.
1 månad och en vecka kvar
Japp, det är fem veckor och tre dagar kvar till den magiska siffran.
Numret jag längtat efter i flera år.
Den förra milstolpen passerade jag för snart två år sedan och den gjorde bara att jag längtade annu mer till denna dag.
Nu har jag snart räknat ner år, månader, veckor och dagar till ända.
Om en si så där fem veckor kommer jag nog börja räkna på timmar och minuter.
Äntligen!
20 år.
Snart har jag vandrat på denna jord i tjugo år!
Snart får jag vandra till systemet å handla! Yaah!
Det värsta med att fylla år är att alla frågar vad man vill ha..
Jag vet ju inte vad jag vill ha, riktigt, änna..
Jag vill ju bara ha asdyra saker typ, en systemkamera, laptop, scanner, fotoskrivare, egen lägenhet, en hund, några ungar å en rik man.. Slå in det om du kan ;)
Pengar till en resa, eller biljetter härifrån, en betald utbildning eller kurs hade oxå funkat fint. Med vad då, vart då, när då och hur då?
SPA hade vart trevligt oxå, lite massage och skinande hud, mmmm!
Smycken är ju alltid fint, men jag har ju redan så många grejer.
Prydnader (=saker jag inte kan "använda" men som är fina eller "bra att ha") är strängligen förbjudet, men annars funkar det mesta bra.
Glas, bestick, vaser o sånt kan ni köpa när jag flyttat hemifrån, mitt rum är redan knôkat, tack.
Dock hade ett drinkmixar set suttit fint, med en shaker, ett par cocktailglas, bok med recept o så, det funkar, det funkar väldigt bra, hehhe ^^
En minikyl till rummet hade jag kunnat göra plats för, så man kan ta sig nåt kallt med vännen framåt kvällskvisten.
Men, när min mormor frågar ska jag då säga att jag vill ha saker som kostar flera tusen eller allt som har med alkoholhaltiga drycker att göra? Nej.. Men vad ska jag då säga? Hur kul är det att ge pengar till en som fyller tjugo, det är ju en ganska stor grej, när man fyller jämnt.
"Den här hundringen fick jag av mormor när jag fyllde tjugo, och den här är från min moster"
"Åh, jag fick det här guldarmbandet och de här diamantörhängerna när jag fyllde tjugo.."
"Intressant.."
Fast, så enormt megaspeciellt är det ju inte heller, och jag behöver inget guldarmband eller några diamantörhängen, pengar däremot är änna en bra sak att ha har jag upptäckt, alldeles själv XD
Kanske ska jag föreslå att hon går ihop med mina mostrar och att dem köper en helkroppsmassage till mig, eller bokar in mig på en bollywood-danskurs.. För det mesta så gillar dem att ge bort materiella ting, men jag behöver ju knappt något, och det jag behöver/vill ha kostar skjortan, och jag vill ju inte att dem ska gå runt å frysa resten av året heller..
Anyway, jag fyller snart år! Yey! Förskottsgrattis till MIG!! :D
Det känns så jävla bra!
Nanana na nanana na nanana na naa!
Åååh viilken hääärlig dag!
Nanana na nanana na nanana na naaa!!
Tänka sig att ett crappy-helvetesmåndag kunde svänga runt så fort å ge mig en sjukt mysig magkänsla.
Det känns så jävla bra!
Jag är stolt, jag är glad och jag är nöjd över att äntligen få tummen ur r*ven och dra mig i kragen, kamma bort luggen och hosta upp mina surt förvärvade småpotatis till de bättre behövande.
Jag har blivit Världsförälder på Unicef OCH Fadder för SOS-Barnbyar!!
Tadaaaaa!!!
Sophia kommer framöver att vara 200:- fattigare i månaden, i plånboken, men oh så rikare i själen! :D
Fantastiskt! Underbart!
Jag har oxå bestämt mig för att jag vill och tänker åka till Ghana och jobba som volontär på ett barnhem, WOW!
Vågen för mig, jag har blivit upplyst! (eller nåt sånt.. ^^)
Plötsligt slog det mig bara, jag har velat det länge, det har lixom pyrt sådär under ytan men jag har aldrig gjort något. Idag var dagen som det var dags att göra något åt saken. Dessutom så kommer jag klara mig minst lika bra utan de där tvåhundra, jag får väl sluta småäta för mina småpengar (något som jag ändå behöver göra.. it's a win-win situation!!).
Ska kalkylera lite, planera och undersöka möjligheterna, sen får vi se om det blir nån resa till Afrika till hösten eller om jag tar det nästa år. Men göra det, det ska jag!
Lots of Love to you!!
Pilleri pillera
Suttit på jobbet framför datorn sen jag kom tillbaka från julledigheten.
Tänka sig att labbrapportskrivande kunde vara så långtråkigt och framförallt enormt tidskrävande. Hu!
Fick en överraskning på toaletten, det mest spännande på hela dagen gjorde mig illamående, gråtfärdig och allmänt råförbannad och sur på allt och alla. Gissa vad det var? Gissa vad som kom två dagar för tidigt? Gissa vem som inte hade sina mirakelpiller med sig eller sina noga utvalda musraketer?
Tjena! Det var jag! Ha ha.. ha?
Lyckades dock leta upp en förskrämd Alveond i botten av väskan, alldelesens ensam då tre av fyrlingarna jag redan fått användning för. En liten förskrämd tablett, som jag vanligvis aldrig intar ska hjälpa mig att överleva eftermiddagen. Har funkat hittills, men det har bara gått en sisådär en-en å en halv timma so far..
Ska möta pojkvännen i hamnstaden om ytterligare en oviss timma. Hade det varit en vanlig dag hade jag åkt hem för längesen, så fort jag såg det röda hade jag packat ihop mina grejer å stuckit, knappt sagt adjö. Men idag är ingen vanlig dag, idag har jag bestämt att jag ska träffa min älskade och han har behagat att slarva bort sin mobiltelefon (!) så jag kan inte nå honom.. Jag måste komma dit och berätta för honom att jag vill åka hem för jag mår skit; "Förlåt älskling, men du hade kunnat åka hem efter skolan å sluppit vänta på mig i två timmar för jag måste åka hem å bädda ner mig (med mirakelpiller, choklad och totrterande buksmärtor tillsammans med en gnutta självömkan)" Å ett brett fint smil på det. Han tar det säkert jättebra, blir överlycklig när han får reda på att två timmar av hans liv hade kunnat utnyttjas till att hitta en smartare flickvän. En som inte blir överraskad på toaletten helt oförberedd, två dagar innan... som om det aldrig har hänt förr i världshistorien.
Suck, jag blir så trött på mig själv ibland, när ska jag lära mig? Det har gått över sex år nu, vänjer man sig nånsin? Kommer jag nånsin sakna det sen när det är över?
Knappast, hah!
Jag ska försöka bita ihop, träffa Älskling. Han är ett sant Lyckopiller, mitt Lyckopiller. Utan honom hade jag ju inte haft någon att vara upprörd över för att jag inte kunde ringa när jag ville och höra hans röst. Tänk ett sånt skräckscenario! Det kommer nog att gå bra, han har sån positiv inverkan på mig, och så bryr han sig så jag blir alldeles varm och han tar hand om mig när jag mår dåligt, underbart!
Jag fick ett armband av honom i julklapp, vi tittade lite i skylfönstrena på mellandagsrean, han pekade och sa: "Jag funderade på att köpa det där silvriga med de små hjärtarna, men jag ville att det skulle stå på att jag gillar dig..". På min handled står det "A <3 S" - Axel älskar Sophia.
Vet du vad? Sophia älskar Axel!
Cirkus Cirkus
Hur ska jag orka driva två kan man fråga sig, ingen vet..
Där kommer jag uttrycka min insida mer, jag har ett behov av det trots att jag har väldigt svårt för det.
Men var lugn, jag kommer fortfarande vara sådär spontant smågnällig och komiskt konstig som alltid här på denna sidan, men vill du se en annan sida av mig, en djupare, mognare, kolla in Cirkus Cirkus bloggen (länk finns till höger) och försök förstå mina kryptiska inlägg.
Som att skriva dagbok fast utan fast identitet,
som att berätta varenda liten hemlighet,
som att skrika ut så att alla vet,
som att öppna sig för en hel mänskliget,
fast utan en blick, utan ett ljud, utan en större påverkan,
ensamt fast utan ensamhet.
Det min vän, är att blogga det.
Allmänning?
Förbryllande, jag har aldrig tänkt på det förut.. Värt att ta upp på julmiddan kanske? Eller framstår man som ett fån då?
På SMHI:s hemsida stod det att det skulle snöa allmänt här där jag bor.. Allmänt snöfall? Hur menar dem då? Vadå allmän? Allmänt, vilket fult ord egentligen och när man sagt det några gången så försvinner betydelsen av det. Vad betyder allmänt? Folkligt, oägt, fritt? Fritt kanske. Fritt snöfall. Fritt är ju by the way inte världens finaste ord heller kanske, haha! Fritt, fritt fritt, frrrrritt! Låter som pomm-fritt (pommes frites). Shit vad vi pratar knasigt asså.
En allmän plats är ju till för alla, det är tillåtet för alla att befinna sig där. Är det så dem menar, i Monopol och på SMHI? Chans-korten är inte till för alla, bara vissa speciella personer, dem som vågar månntro? Men Allmänning-korten är till för alla, är det så? Och snön tillhör alla, den är fri att falla vart den vill och det är fritt fram att blåsa bort den, kasta den eller äta den, snön är allmän och den faller lite allmänt här och var.
Allmänt, kan vara ytligt, "Vi pratade lite allmänt om hur det vart sen sist.." inga djupa personliga frågor, eller "Vi gick igenom presentationen lite allmänt" inte ordagrant utan bara för att få en överblick. Varför säger man "lite allmänt", behövs det?
"Öppet för allmänheten" - Det är vi det, vi vanliga människor. Inga presidenter eller prinsessor, bara oss vanliga dödliga, det är vi som är allmänheten.
Allmänt, vanligt, fritt, ytligt, lätt.. lite gråare än chans, lite lågmäldare, lite säkrare. Något för alla, all = alla, mänt = menat, allmänt = menat för alla, till för alla, alla menade. Är det så? Är det så det är?
Jag känner att det var en djup fråga, i klass med "Vad är meningen med livet?" eller "Hur många barn får jag när jag blir stor?" och därpå kasta upp småsten från hanflatorna för att fånga dessa på handryggen och räkna sina framtida barn, sjukt relevant och verklighetstroget. Vad f*n betyder Allmänning? Det bryr jag mig om att få svar just nu, det andra kan vänta, jag kan vänta å se vad det gick ut på, hur många jag fick, men att vänta på Allmänning är jag inte upplagd för..
Tack för din tid, det värmer i vinterlandet.
*puff*
Orken, viljan, allt puts väck.
Trött, missplacerad och lite smått utanför sitter jag här och vet inte vad jag ska göra. Jobb det har jag så det räcker fram till jul, så jag vet ju vad jag borde göra.. Rastlöshet och Tristess tar överhanden och sparkar min nästintill obefintliga Motivation långt in i ett mörkt hörn långt bortom räddning av mitt lilla lilla Engagemang och min för tillfället mycket svaga Vilja. Tankeverksamheten jobbar deltid, om ens det. Plikten står ensam och naken och fryser, skäms över sin pliktkänsla och Samvetet suckar och ser bort, orkar inte längre bry sig, har tröttnat på bergodalbanan, vill bara hem å lägga sig.
Jag har druckit te utan socker, inte heller någon honung. Tänkte försöka sluta med sockret, åt en tomteskum och mådde bättre, mådde bra i två minuter sen spelade det ingen roll längre för socker gör ingen lycklig. Jag ska sluta med friterat också, fet mat gör ingen lycklig, det smakar bara bra just då, men ännu godare är hemmalagad husmanskost eller bara hemmalagat överhuvudtaget. Inga kemikalier, ingen falskhet, bara enkelt, öppet och ärligt. Gott, på riktigt. Gör gott, på riktigt. Inga vitamintabletter, bantningspulver eller kosttillskott kan mäta sig med en hälsosam hemmagjord kost. Halvfabrikat går an nån gång då och då, den moderna människan har inte tid med att koka sin egna sylt, kärna sitt egna smör eller knappt rulla sina egna köttbullar. Man kan inte förvänta sig så mycket av en småbarnsfamilj eller nyinflyttad student. Men man kan alltid försöka, men man ska aldrig döma en annan individ utan att själv varit i exakt samma situation. Utan att ha varit den personen.
Som indianerna säger: "För att förstå en annan man måste man först vandra i hans mockasiner"
Så sant.
Jag fick gå i en mans skor hem en sen kväll, jag forstod att han älskar mig.
Nu måste jag bara komma ihåg att påminna mig om det när livet börjar se mörkt ut.
För att det ska finnas mörker måste det finnas ljus.
*puff*
Nu går även jag.
(blev tre koppar te utan sötningsmedel i.. smakar skit, men jag vänjer la mig..)
Jakten på livet Del 4
Det senaste på tapeten var ju jakten på lyckan, men innan man ens kan börja jaga efter något så måste man ju ta hand om sina primära behov.
Jag sitter och är sjukt trött i detta nu, jag har inte sovit i natt.. kanske att jag lyckades blunda en tjugo minuter nånting, men det gills knappt.
Livet är ett enda stort hjul som snurrar och snurrar tills döden säger att tiden att snurra på jorden för en är slut. Primära behov; hunger, törst, sömn m.m., allt detta måste uppfyllas innan man ens kan börja leta efter någon annan krydda i sitt liv, innan ett uns av lycka kan bli efterjagad. Någon kanske har hört talas om "Maslows behovstrappa" eller vad den nu heter, jag kuggade på den frågan på psykologi provet..
Den gick iaf ut på att för att uppnå lycka måste man först tillgodose x antal behov, primära, sekundära. Trygghet vill jag minnas var ett sekundärt behov. Känner du dig otrygg kan du ju inte vara lycklig heller, 'aight?!
De primära är våra livsnödvändiga behov, för att kunna överleva måste dessa tillgodoses (oftast) dagligen.
Sekundära behov är inte livsnödvändiga fysiskt, men spelar desto större roll för den psykiska hälsan.
Jag vet personligen av egna erfarenheter att om jag är hungrig, eller trött kan jag lätt bli grinig, lättstött och överkänslig, om man då lägger på att jag känner mig otrygg och ensam så har man ju skapat sig en annalkande katastrof. Tårar, skrik och apati. Ingen lycka att hämta där inte. Samtidigt ska man inte överdosera de primära behoven, man ska inte sova för mycket eller äta mer än man behöver då tippar man över åt andra hållet, det är vid ett sånt här tillfälle det är bra att vara svensk för att det är vid såna här tillfällen det är bra att vara lagom. Inte för mycket och inte för lite, balans, lagom, svenskt.
Sömn hade jag behövt mer av, har nickat till en tre-fyra gånger här på kontoret nu..
Gå till optikern hade jag oxå behövt, samt införskaffa julklappar och nya finkläder att ha på mig i årets julfiranden.
Ett tips; skriv upp allt du känner att du behöver, både stort och smått, reflektera över den och börja därefter beta av listan, sätt upp en deadline till dig själv och tillgodose dina behov inom den ramen. Alla kommer tjäna på det. Sen, när du har gjort det, då har du kommit en bra bit på vägen mot lyckan. Att behöva något är som ett måste, för att finna lycka måste man känna frihet, anser jag, med måsten finns ingen frihet.
Sätt inte ditt liv "on hold", tiden går även om inte du gör det.
Lycka kan komma även då man inte letar, även då man inte uppfyllt sina måsten, tillgodosett sina behov, plötsligt kan man bli utnämd till "Världens bästa flickvän" (möjligtvis av sin egna pojkvän men ändå) och sedan le fånigt resten av dagen och drömma drömmar om regnskog som står kvar där den alltid vart och fattigdom som inte finns längre.
Tänk vad några få fina, välmenade ord kan göra för en individ, ett ögonblick, en timma, en dag, en vecka...
Kram --Sophia :D
Fantastiskt
Men schh! Säg det inte till nån! Oki?
Förut tog jag en sväng om till köpcentret här breve, sånt underbart väder.
Kallt i luften, frostigt i gräset, andedräkten ångades, huden blev rosig och solen värmde mina kinder och bländade mina blickar mot skyn.
"Fantastiskt" tänkte jag, "vilken underbar decemberdag!" Och i just den stunden var det självklart vilken årstid jag gillar allra mest, det är vintern.
Den är kall och mörk, men samtidigt varm och ljus på ett helt eget sätt, kanke har det lite med julen att göra oxå.. Sommarn är ju bara ljummen å regnig, med inslag av undersköna soldagar, våren är sommarens lillasyster som vill likna storasyster så mycket som möjligt och hösten är den buttra mellansystern som har vinterns kyla men inte dess unika värme, även hösten har sina dagar förstås men vintern är den systern som alla tycker är intressantast fast svårast att förstå sig på. Sommaren är den enkla vackra, våren den lilla söta fast lättstötta, hösten den ointresserade cynikern och vintern är den kalla-varma och den mörka-ljusa, svåridentifierbar, vacker och intressant men samtidigt lite skrämmande ostabil för en som inte vet hur man hanterar henne.
Man kan säga att sommaren är den snygga glada pigga grannflickan som umgås med alla, våren är som sommaren fast omognare och mer barnsligt söt än snygg, hösten är tjejen som insett hemsk världen är och känner sig maktlös och gått in i sig själv, vintern är den vackra mystiska flickan som alla vet vem det är men ingen riktigt känner.
Igår när jag gick hand i hand med Honom så tittade folk konstigt på mig då jag undvek att gå på kullerstenarna och tog enorma kliv mellan de stora stenplattorna i gatan. Personen vars hand jag höll i lade märke till att folk sneglade snett på mig, något som gått mig totalt förbi och för en kort sekund skämdes han lite över sin tokiga o barnsliga flickvän. Snabbt förstod han dock att det inte var jag som borde ändra mig utan alla andra som är som alla andra. Hade jag vart en årstid hade jag varit vintern, jag släpper sällan in nån inpå livet jag är kall om man inte känner mig, men när de väl är där inpå livet så är det varmt och mysigt. Samtidigt är jag kanske ibland svår att förstå sig på, som min pojkvän upplevde igår. Men jag bara log emot honom när han skämtsamt sa "Jag känner inte dig nu.." och svarade "Man får inte roligare än vad man gör sig" och han log tillbaka och insåg att han nog kände mig ändå. Så fortsatte vi hand i hand längs stadens gator.
"Fantastiskt" tänkte jag "tänk att det här är mitt liv"
En flygande tanke
Jag har redan fyllt i min tidsredovisning och ska bara få chefen att skriva på inna jag drar härifrån, tar bussen hem mitt i ingenstans.
Armen är mikroskopiskt öm efter svinis-sprutan, märks när jag lyfter på den annars känns det inte mycket alls.
Jag känner mig grå däremot, trött, seg, osocial och tråkig.
Hatar måndagar.. jag har tappat all min färg, min glädje, min energi.
Längtar till imorrn då älskling kommer måla mina kinder röda, få mig att skratta och ösa sin energi över mig så att jag mår bra igen och inte alls är grå, trött, seg, osocial och tråkig.
Det är bra att ha någon som tar fram det bästa hos en, synd att han inta kan vara här jämt å göra det bara.
Hehhe..
Jakten på livet Del 3
"Livet är en skola" har man ju hört det sägas. Jag är beredd att hålla med, inte bara för att "man lär så länge man lever" utan för att ens liv är uppbyggt av större och mindre projekt. Uppgifter man måste göra eller har gett sig själv och frivilligt "måste" göra. Det är korta projekt, typ: jag ska måla om sovrummet nästa vecka, eller längre projekt typ: jag ska utbilda mig till austronaut, sen finns det "läxor" som bara tar en dag, max två att slutföra, typ tvätta en ljus tvätt och hänga upp den. Projekten är oftast mer eller mindre frivilliga och självförverkligande, det är oftast något man vill göra själv och man har satt sina egna mål man vill uppnå. "Läxorna" är oftast saker som behövs göras som tar tid från projektet men som ändå måste göras; köpa mat, gå ut med hunden, laga bilen osv. och så finns det grupparbeten, saker man inte kan göra helt på egen hand som att skapa en familj till exempel, det är ett annat sorts projekt på sätt och vis.
Man planerar lite lätt "Vad är det som ska göras?" och lägger upp ett schema för sitt liv, kanske inte med raster inplanerade och strukturerade tidsbegränsade arbetsuppgifterutan mer överskådligt som; måndag-tvätta bilen, träna yoga, tisdag-gå på kurs, onsdag-städa hallen, boka läkartid, köpa mat.. etc. etc. sen kan man bestämma i vilken ordning man ska göra saker; onsdag-köpa mat på hemvägen sen ringa läkarn hemifrån och städa hallen efter middan.
Ibland skriver man upp i detalj vad man ska göra och även i ordning och möjligtvis tid; torsdag-tandläkaren 14:30 och möta vänninan 15:15, för att komma ihåg och för att kunna planera bättre. Man kanske skriver upp vilka kurser man hade velat gå, planerar in att börja träna nåt mer och bygger upp ett litet schema över sitt liv och över den tid man har till sitt förfogande. Häromdagen satt jag och skrev upp stora planer så som; börja plugga hösten 2010 ett år på förberedande därefter plugga utomlands ett år och starta eget 2012-2013 sen gifta mig och skaffa barn strax därefter, livsprojekt, en annan dag satt jag och skrev upp vardagssysslor som skulle göras då jag kom hem eller på väg hem från jobbet; köpa chokladkalender, ringa faster, fixa farmors visitkort, ytterligare en annan dag satt jag å la upp mina arbetsuppgifter på jobbet och planerade in dem; 9:00 utbildning dimensioner, 9:30 utbildning tjocklek, 10:00 vaccineras på företagshälsovården, klar med det - prata med en kollega om de kommande produkterna osv.
Jag gillar att planera, jag får en känsla av att jag har koll på läget, att det är jag som bestämmer och att jag har ett syfte, en uppgift att fullfölja, en mening. Så i jakten på livet har jag för nuvarande följande projekt på gång; träna för att gå ner i vikt och nu utöka min träning (nuvarande 2ggr simning i veckan á 1-1,5km) med 2ggr powerwalk á 20-30min i veckan, söka utbildning inom mönsterkonstruktion och sömnadsteknik som är kläddesigninriktat, sen har jag ett projekt "on hold" som är att gifta mig å skaffa barn, men det är inte aktuellt än, men det är ett mål i mitt liv som jag tänker uppnå, i läxväg så ska jag fråga min faster om min pojkvän får hänga med hem till henne på julmiddag den 23:e, ska ringa och boka tid på vårdcentralen och så ska jag städa rummet (vilket nästan hade kunnat ses som ett långvarigt projekt med tanke på hur det ser ut där just nu.. uh..) så då vet jag vad jag har att göra, nu är probelemet bara att göra det.
Jag kan sitta och planera in i minsta detalj, det har jag inga problem med, det är själva utförandet som jag finner svårt, motivationen, engagemanget, orken, viljan, ibland räcker inte drömmen till för att övertala mig om att göra det jag tycker att jag ska göra. En mycket stark svaghet hos mig själv, sorgligt nog. Jag skjuter upp saker hela tiden, eller skjuter dem framför mig tills jag antingen kommer till en vägg och inte kan puffa på det mer eller tills jag kommer tills ett stup och det faller ner för att aldrig fullföljas.
Jag är en person som tänker mycket men gör lite, något jag absolut inte gillar med mig själv och tänker ändra på. Se där, ett nytt projekt, ett livsprojekt, fantastiskt, jag kommer ju att ha fullt upp att göra tills jag dör, underbart!
Fortsätt att tänka, det är så man kommer på bra idéer och kom ihåg att en bra idé kan bara bli bättre om den förverkligas, gör det du tänker göra! Gör det du vill göra!
Tack för din tid, mvh Sophia
