okaramelliserad

Jag är väldigt western-inspirerad i min stil, något jag la till alldelesens nyligen. Egentligen hatar jag det där klyschiga cowboy-modet, men jag har alltid varit lite småförtjust i framsar och fjädrar och inte minst boots. Så nu har jag införskaffat ett par riktiga cowboy-boots, äkta skinn, med en metallplatta vid klacken för att inte slita på den då man rider. Rider jag? Nää, faktiskt inte även om jag helt ärligt hade velat. Så typisk tjej-grej det dära, därför har jag dratt mig lite från att yttra min ridpassion, jag är inte och vill inte vara nån typisk tjej.
Jag talar lite emot mig själv känner jag nu när jag sitter här i mitt långa hår och min nya favorit-tyllkjol, känner mig som om jag uppfyller det där man ska vara, se ut, och vilja som tjej. Men även om jag aldrig bär byxor numera och jag har låtit håret växa så är jag inte den där typiska tjejen, inte på insidan i alla fall.. Fast jag är nog flickigare än vad jag vill medge.
Om man studerar mig noggrannare upptäcker man att bootsen inte är speciellt feminina, att mitt rum är sjukt stökigt och att jag skrattar lika högt som killarna gör åt sina grabbskämt. Jag har alltid varit lite av en pojkflicka och alltid haft det lättare att umgås med killar, förutom en stund i högstadiet då min självkänsla och mitt självförtroende hade försvunnit långt ner i Marianagraven, då var det tjejkompisarna som gällde. Dessutom var jag ju inte så populär bland killarna som jag faktiskt hade velat, inte för att jag bryr mig om dem, nu vill jag inte ens veta om de gamla klasskamraternas existens, men ändå, just då betydde det något, just då hade jag brytt mig, just då hade jag velat det.
Tillbaka till mig, jag har ända sen jag var liten trivts bättre och kännt mig mer avslappnad med killar, de är så mycket lättare att umgås med. Tjejer är svårare att "nå", men tjejer är lättare att ha långvariga kompisrelationer med än med killar, om man vårdar relationen väl vill säga annars går ju allt åt skogen.. Med killar iaf är det lättare att umgås "på ytan" mede är lättare att "nå" men svårare att hålla kvar på något sätt.. Det är vad jag tycker. Du får tycka annorlunda det är helt OK, det kanske bara är jag som har svårt att få kontakt med tjejer och svårt att hålla kiontakt med killar.. Egentligen så har jag svårt att få kontakt överhuvudtaget oavsett kön, och att hålla kontakten har jag oftast grava problem med oxå.. Synd, för jag tror att jag är en socialare människia än vad jag vågar vara. Men jag gör framsteg.
Samtidigt som jag hade velat ha ett större kontaktnät och ha det lättare att umgås med "okända" så trivs jag ändå med att vara ensam ibland, på mina egna villkor. Och jag trivs med tystnad ibland med. När man kan umgås med någon under tystnad utan att det känns obekvämt eller att man sitter å försöker hitta på nåt å säga då tycker jag att det är en riktig relation. Om man kan sitta med en annan person under tystnad och ändå känna sig trygg och lugn så har man verkligen nåt. Om man känner att det är jättejobbigt och det blir pinsamt så känner man inte personen tillräckligt eller så passar man inte ihop bara. Sen finns det ju dom som är vana vid att det alltid pratas eller händer något som tycker det är ovant och blir obekväma därav.
Pinsammast när det har blivit tyst en stund är ju ändå när man väl ska säga nåt och man vet inte om rösten bär, det känns som om man borde harkla sig först, men stämningen är så tryckt så man vågar inte väsnas för mycket. Och så väntar man lite till för att "förbereda" sig och så blir det bara värre och värre, tillslut måste man säga det ändå eller/och harkla sig. Men sen brukar tystnaden vara bruten och den tryckta stämningen som byggts upp faller ner och man kan prata igen.
Något annat som är pinsamt är om man kommer på sig själv med att bara mala på, antingen för att man har så mycket att säga, eller för att den andre inte säger nåt, eller för att man är rädd att det ska bli tyst.. Det är väldigt pinsamt om man träffar någon efter ett ganska långt tag och man har inte hörts av så man får frågan "Hur är det med dig nu för tiden?" och så börjar man berätta om jobbet, förra helgen, hur det är med andra gamla gemensamma vänner, hur det är hemma, kärleksproblem, visar sina nya kläder, berättar om sina nyfunna drömmar och så plötsligt känner man bara "Oj, vänta, det är ju bara jag som  berättar om mitt liv.." och så lite nästan pressat påklistrat frågar man tillbaks samma sak, känner sig dum och vill bara sitta tyst resten av tiden. Men det går inte. Speciellt inte om man har suttit på jobbet totalt socialt undernärd, förlåt.
Att be om ursäkt.. Jag hade velat säga något smart om det, men jag kommer inte på något. Men det är smart att be om ursäkt om man har gjort något fel, bara lägga sig ner, blotta sig och sitt inre och bara säga "Förlåt, det var inte meningen", inga krav, bara ett förlåt. Inte begära att bli förlåten, inte försvara sig, bara be om ursäkt och sedan gå därifrån om det är önskat av den som blivit felbehandlad.
Att förlåta.. Det kan vara svårt, det kan vara lätt, beroende på vad det är som hänt, beroende på vem det är som har gjort något dumt och beroende på vem det är som ska förlåta. Jag personligen (det är ju ändå min blogg så varför prata om nån annan..) förlåter ganska lätt, inte omedelbart, men efter en liten stund och sen brukar jag inte tänka mer på det. Jag kan bara reflektera nån gång då och då "Ja, *Hmm* gjorde det och det, men ångarde sig och sa förlåt, det var längesen, inget att bry sig om..". Frågan är om det är en bra eller dålig egenskap, vissa saker kanske man inte bara ska säga "Okej, du ångrar dig, då är det lugnt ", lär sig den andra personen verkligen något då?
Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att livet är värt att leva, även om det är tvivelaktigt då och då.


May the Force be with you  //Sophia

(BTW kolla in "Disneyland after dark" jag är helt såld på deras musik; "Girl nation", "Jihad", "Point of view", "Rim of Hell" o.s.v. Have fun!)