Oförglömligt
Jag har ännu en gång missunnat min blogg, den får sjukt lite tid av mitt liv. Inte minst skäms jag över min självupptagenhet, utan för att de trogna läsare som må finnas får sitta utan mina meningslösa ord i veckor i sträck. Om du fortfarande läser, tack för ditt tålamod. Jag är dig för evigt tacksam.
Skulle egentligen letat upp ett häfte med diktsamlingar jag skrivit genom gymnasieåren, och egentligen skulle jag ha tvättat, med tanke på att två tredjedelar av min garderob ligger under sängen alternativt på golvet brevid sängen. Som min pappa brukar säga, "klädtrampat golv", finnes endast i i-land..
Dikten jag sökte läste jag en gång i tiden på retoriken, den handlade om solens strålar, månens sken och regnets droppar som skäljer bort mina synder.. Jag kan inte minnas exakt hur det gick, men jag minns att jag gillade den skarpt. Typiskt mig att slarva bort saker, minnen, vänner, ord.
Jag ser hur tiden går och hur allt det jag en gång hållt kärt flyter iväg åt ett annat håll än mitt egna. Jag frågar mig stillsamt varför, är det för att vi är olika, är det för att det är så det borde vara, är det för att vi inte håller i varandra längre, vem var det som släppte först? Håller jag fortfarande ut handen, försöker jag dra tillbaka vänskapen, bryr jag mig? Förvirrat ser jag på medan vi glider och glider, lever våra egna liv som vi svurit skulle innehålla varandra men det är bortglömt nu. Eller minns vi fortfarande fast vi inte bryr oss längre, tror vi att den andra inte minns, tror vi att den andra inte vill, bryr vi oss egentligen. Bryr vi oss egentligen tillräckligt för att sträcka ut handen och ta tag i den andre, hålla hårt och flyta tillsammans på tiden genom livet. Orkar vi?
Filosofisk går ju bra att vara, det innebär bara att man pratar om problemet inte att man varken kommer på en lösning eller anstränger sig för att lösa det, man bara inser fakta. Orkar jag göra mer än så? Vill den andre att jag ska orka, orkar den andre? Vill jag att den andre ska orka?
Ja, jag vill att den andre ska orka. Men vem ska ta första steget, vem ska sträcka ut handen först och säga "Hej, jag är din vän, följ med mig, eller låt mig följa med dig"? Vågar jag? Kan jag begära att den andra ska våga?
Vi säger såhär, om jag orkar bry mig, om jag vågar visa mitt vänskapliga intresse att fortsätta vår relation, då vill jag att den andre tar mig hand och håller den hårt, ler och säger tack. Då lovar jag att aldrig släppa. Men om den andre inte tar min utsträckta hand och håller hårt, då kommer inte jag att hålla fast vid denne för glatta livet. Det handlar om att ge och ta, ge och ta. Om jag ger, vill jag att den andre tar och sedan ger tillbaka så att jag kan ta.
Facebook är ju till för att kunna hålla kontakten bättre, skulle det kunna hjälpa mig, på riktigt? Tveksamt, men värt ett försök, speciellt eftersom min älskade pojkvän tjatat så..
Jag sträcker ut en hand, ta den så flyter vi tillsammans.
Kramar Sophia
Skulle egentligen letat upp ett häfte med diktsamlingar jag skrivit genom gymnasieåren, och egentligen skulle jag ha tvättat, med tanke på att två tredjedelar av min garderob ligger under sängen alternativt på golvet brevid sängen. Som min pappa brukar säga, "klädtrampat golv", finnes endast i i-land..
Dikten jag sökte läste jag en gång i tiden på retoriken, den handlade om solens strålar, månens sken och regnets droppar som skäljer bort mina synder.. Jag kan inte minnas exakt hur det gick, men jag minns att jag gillade den skarpt. Typiskt mig att slarva bort saker, minnen, vänner, ord.
Jag ser hur tiden går och hur allt det jag en gång hållt kärt flyter iväg åt ett annat håll än mitt egna. Jag frågar mig stillsamt varför, är det för att vi är olika, är det för att det är så det borde vara, är det för att vi inte håller i varandra längre, vem var det som släppte först? Håller jag fortfarande ut handen, försöker jag dra tillbaka vänskapen, bryr jag mig? Förvirrat ser jag på medan vi glider och glider, lever våra egna liv som vi svurit skulle innehålla varandra men det är bortglömt nu. Eller minns vi fortfarande fast vi inte bryr oss längre, tror vi att den andra inte minns, tror vi att den andra inte vill, bryr vi oss egentligen. Bryr vi oss egentligen tillräckligt för att sträcka ut handen och ta tag i den andre, hålla hårt och flyta tillsammans på tiden genom livet. Orkar vi?
Filosofisk går ju bra att vara, det innebär bara att man pratar om problemet inte att man varken kommer på en lösning eller anstränger sig för att lösa det, man bara inser fakta. Orkar jag göra mer än så? Vill den andre att jag ska orka, orkar den andre? Vill jag att den andre ska orka?
Ja, jag vill att den andre ska orka. Men vem ska ta första steget, vem ska sträcka ut handen först och säga "Hej, jag är din vän, följ med mig, eller låt mig följa med dig"? Vågar jag? Kan jag begära att den andra ska våga?
Vi säger såhär, om jag orkar bry mig, om jag vågar visa mitt vänskapliga intresse att fortsätta vår relation, då vill jag att den andre tar mig hand och håller den hårt, ler och säger tack. Då lovar jag att aldrig släppa. Men om den andre inte tar min utsträckta hand och håller hårt, då kommer inte jag att hålla fast vid denne för glatta livet. Det handlar om att ge och ta, ge och ta. Om jag ger, vill jag att den andre tar och sedan ger tillbaka så att jag kan ta.
Facebook är ju till för att kunna hålla kontakten bättre, skulle det kunna hjälpa mig, på riktigt? Tveksamt, men värt ett försök, speciellt eftersom min älskade pojkvän tjatat så..
Jag sträcker ut en hand, ta den så flyter vi tillsammans.
Kramar Sophia
Kommentarer
Trackback
