okaramelliserad

Jo, det fungerar med det som med så mycket annat här i livet, man tar sig tid till att blogga...
Svårare än så är det inte. Man tar tid till det man vill göra. Eller känner för..
Jag sitter i detta nu och segar på jobbet, om någon kommer på mig så kommer jag att skämmas. Jag är helt enkelt fööör effektiv, ursäkta mig då!
Ge mig bara mer jobb så jobbar jag ännu hårdare, ge mig mindre jobb så segar jag mera, I get paid either way men jag tycker bättre om att ärligt jobba för mina stålar.
På tal om ärlighet.. jag försvinner in i mitt huvud och säger inte mer än så, ärligt talat.
Hungrig börjar jag bli oxå, tur att jag har planerat in en dejt med min flickvän så jag kan få i mig lite socker och lyckas leva en dag till, förhoppningsvis. Om inte hon eller sockret tar livet av mig vill säga.. inte så troligt men man vet ju aldrig, jag har varit med om skummare saker, tro mig.
Det är lustigt hur snabbt man kan fästa sig vid någon när man i vanliga fall inte öppnar sin mun för att ens yttra ett hej till okända individer. För två månader sedan sisådär, komplett främmande, nu oumbärlig. Jag har förmodligen fäst mig för fort och för hårt, men klandra mig inte jag är inte van, jag vet inte hur det är. En dag kan jag bli ordentligt sårad men inte nu inte idag, jag kommer att skylla på endast mig själv för jag vet att det är fel att fästa sig vid någon så fort och så hårt men samtidigt vet jag att det inte hade kunnat vara annorlunda, det hade vart för svårt att låta bli. Klandra mig inte jag vet inte hur man gör sånt här.. Jag är inte van, men jag gillar det precis som det är än så länge, jag får helt enkelt ångra mig senare.
Det är ju alltid lättare att be om förlåtelse än om tillåtelse. Värt att tänka på.

Jag ska gå härifrån om en kvart, frågan är ska jag blogga mer eller låta bli..?
Svårt att få några schyssta svar när man själv inte vet och ställer frågan till just en själv, endast en själv.
Jag märker att jag flackar hemskt fram och tillbaka mellan nutiden i verkliga livet och mina djupa vaga tankemönster som viskar om något som jag snabbt tappar fokus av. Nästan som om jag drömmer, en mycket långsam, tyst liten mardröm som egentligen är någon annans.
Nu gjorde jag det igen, flackade.. Jag hoppas inte att nån psykolog får syn på det här, jag måste ju verka helt tappad bakom flötet. Ja, helt tappad bakom flötet.

Ärlig talat, förlåt. Vi ses igen oroa dig inte för det, eller så kanske det är just det som oroar dig...
Tack, för att du tog dig tid till att läsa det jag tog mig tid till att skriva.