En flygande tanke
Jag har redan fyllt i min tidsredovisning och ska bara få chefen att skriva på inna jag drar härifrån, tar bussen hem mitt i ingenstans.
Armen är mikroskopiskt öm efter svinis-sprutan, märks när jag lyfter på den annars känns det inte mycket alls.
Jag känner mig grå däremot, trött, seg, osocial och tråkig.
Hatar måndagar.. jag har tappat all min färg, min glädje, min energi.
Längtar till imorrn då älskling kommer måla mina kinder röda, få mig att skratta och ösa sin energi över mig så att jag mår bra igen och inte alls är grå, trött, seg, osocial och tråkig.
Det är bra att ha någon som tar fram det bästa hos en, synd att han inta kan vara här jämt å göra det bara.
Hehhe..
Jakten på livet Del 3
"Livet är en skola" har man ju hört det sägas. Jag är beredd att hålla med, inte bara för att "man lär så länge man lever" utan för att ens liv är uppbyggt av större och mindre projekt. Uppgifter man måste göra eller har gett sig själv och frivilligt "måste" göra. Det är korta projekt, typ: jag ska måla om sovrummet nästa vecka, eller längre projekt typ: jag ska utbilda mig till austronaut, sen finns det "läxor" som bara tar en dag, max två att slutföra, typ tvätta en ljus tvätt och hänga upp den. Projekten är oftast mer eller mindre frivilliga och självförverkligande, det är oftast något man vill göra själv och man har satt sina egna mål man vill uppnå. "Läxorna" är oftast saker som behövs göras som tar tid från projektet men som ändå måste göras; köpa mat, gå ut med hunden, laga bilen osv. och så finns det grupparbeten, saker man inte kan göra helt på egen hand som att skapa en familj till exempel, det är ett annat sorts projekt på sätt och vis.
Man planerar lite lätt "Vad är det som ska göras?" och lägger upp ett schema för sitt liv, kanske inte med raster inplanerade och strukturerade tidsbegränsade arbetsuppgifterutan mer överskådligt som; måndag-tvätta bilen, träna yoga, tisdag-gå på kurs, onsdag-städa hallen, boka läkartid, köpa mat.. etc. etc. sen kan man bestämma i vilken ordning man ska göra saker; onsdag-köpa mat på hemvägen sen ringa läkarn hemifrån och städa hallen efter middan.
Ibland skriver man upp i detalj vad man ska göra och även i ordning och möjligtvis tid; torsdag-tandläkaren 14:30 och möta vänninan 15:15, för att komma ihåg och för att kunna planera bättre. Man kanske skriver upp vilka kurser man hade velat gå, planerar in att börja träna nåt mer och bygger upp ett litet schema över sitt liv och över den tid man har till sitt förfogande. Häromdagen satt jag och skrev upp stora planer så som; börja plugga hösten 2010 ett år på förberedande därefter plugga utomlands ett år och starta eget 2012-2013 sen gifta mig och skaffa barn strax därefter, livsprojekt, en annan dag satt jag och skrev upp vardagssysslor som skulle göras då jag kom hem eller på väg hem från jobbet; köpa chokladkalender, ringa faster, fixa farmors visitkort, ytterligare en annan dag satt jag å la upp mina arbetsuppgifter på jobbet och planerade in dem; 9:00 utbildning dimensioner, 9:30 utbildning tjocklek, 10:00 vaccineras på företagshälsovården, klar med det - prata med en kollega om de kommande produkterna osv.
Jag gillar att planera, jag får en känsla av att jag har koll på läget, att det är jag som bestämmer och att jag har ett syfte, en uppgift att fullfölja, en mening. Så i jakten på livet har jag för nuvarande följande projekt på gång; träna för att gå ner i vikt och nu utöka min träning (nuvarande 2ggr simning i veckan á 1-1,5km) med 2ggr powerwalk á 20-30min i veckan, söka utbildning inom mönsterkonstruktion och sömnadsteknik som är kläddesigninriktat, sen har jag ett projekt "on hold" som är att gifta mig å skaffa barn, men det är inte aktuellt än, men det är ett mål i mitt liv som jag tänker uppnå, i läxväg så ska jag fråga min faster om min pojkvän får hänga med hem till henne på julmiddag den 23:e, ska ringa och boka tid på vårdcentralen och så ska jag städa rummet (vilket nästan hade kunnat ses som ett långvarigt projekt med tanke på hur det ser ut där just nu.. uh..) så då vet jag vad jag har att göra, nu är probelemet bara att göra det.
Jag kan sitta och planera in i minsta detalj, det har jag inga problem med, det är själva utförandet som jag finner svårt, motivationen, engagemanget, orken, viljan, ibland räcker inte drömmen till för att övertala mig om att göra det jag tycker att jag ska göra. En mycket stark svaghet hos mig själv, sorgligt nog. Jag skjuter upp saker hela tiden, eller skjuter dem framför mig tills jag antingen kommer till en vägg och inte kan puffa på det mer eller tills jag kommer tills ett stup och det faller ner för att aldrig fullföljas.
Jag är en person som tänker mycket men gör lite, något jag absolut inte gillar med mig själv och tänker ändra på. Se där, ett nytt projekt, ett livsprojekt, fantastiskt, jag kommer ju att ha fullt upp att göra tills jag dör, underbart!
Fortsätt att tänka, det är så man kommer på bra idéer och kom ihåg att en bra idé kan bara bli bättre om den förverkligas, gör det du tänker göra! Gör det du vill göra!
Tack för din tid, mvh Sophia
Världen är mörk
Jag läste om misskötta grisar som vi alla (förutom växtätarna ibland oss) äter av.
Jag läste om en tolvårig pojke, ett barn (!) som hade försökt våldta (!) en nittonårig kvinna!
Jag läste om sexuellt utnyttjande av kvinnor som krigsföringsmetod i U-länder och FN-soldater som "inte har rätt" att ingripa utan bara vänder bort blicken.
Finanskris, klimatförändringar och svininfluensa i all ära, men är det inte de "små" brotten människorna gör som egentligen är de mest skrämmande. Att tänka på att man tillhör ett släkte, en art, som kan utnyttja sin makt till att göra sådana här saker, eller att inte använda sin makt för att låta det hända. Jag skäms över att vara en del av den arten, som inte bara förstör platsen där vi bor, alla andra som bor här utan vi förstör oxå oss själva. Rätt åt oss, människan har varit egoistisk och bara tagit för sig hitills, vår överlevnadsinstinkt är större och kraftfullare än vårt logiska tänkande och vårt medlidande.
Inte för att jag är speciellt troende, men jag vill minnas att det sades att Gud gav människan i uppgift att ta hand om djuren och naturen, för de kunde inte ta hand om sig själva, vi har missbrukat vår "överlägsenhet" till att göra ondska, makttörsten är stor hos människan. För stor.
Jag vill inte påstå att alla är onda, så ta inte illa upp om det värsta du nånsin gjort är att snatta en blodpudding på Ica eller fått din bästis att gråta för att hon bad om en ärlig kommentar om hennes nya tröja och du gav henne en föör ärlig kommentar. Men är det inte sorgligt hur hemska vi kan vara egentligen, mot försvarslösa, för att få vår vilja igenom, för att vi och bara vi ska må bra? Jag blir mörkrädd av att läsa tidningen, nästan så jag känner för att flytta härifrån, men man kommer inte så långt bort hur man än gör, det blir ju rymden då men vad ska jag göra där?
Bäst hade vart om vi alla ryckte upp oss lite, och nu menar jag inte att alla ska vara lite snällare mot varann å ge komplimanger oftare, alltid hälsa glatt på den man möter på vägen och erbjuda sjuss till varenda liftare längs vägen. Nej, jag tycker att människan ska sätta sig ner på sitt rum och fundera över sina synder och sedan be om ursäkt till planeten, till djuren och naturen och bättra sig, skärpning folket, skärpning världen!
Jag vill inte bo på en planet där det är okej att våldta, där barn begår brott och oskyldiga får betala i stället för de skyldiga. Jag vill inte bo på en planet där döden ses som en befrielse, livet som ett straff.
Jag tänker ta över världen, eller erövra den, jag tänker inte styra den, men jag tänker vara överallt, förändra den. Hur jag ska ta över den har jag ännu inte lyckats komma fram till, om det blir med kläder, musik, åsikter eller något annat får tiden utvisa. Men när jag är klar, då ska alla känna till mitt namn, alla ska känna igen mitt ansikte, alla ska veta vem jag är, vad jag gör och vad jag står för och alla ska sakna mig när jag dör.
Just watch me do it.
Just watch me.
Jakten på livet Del 2
Fantastiskt, det är vad livet är, fantastiskt svårt.
Nu tänker ni "Åh nej, inte ett till pessimistiskt humörsnerdragande självmordsinspirerande inlägg" men var lugna, jag tänker bara påpeka fakta. Jag är helt neutral, jag vet att livet är svårt men jag älskar att leva, okej? Det finns fördelar och nackdelar med allt, allt!
Jo, för det mesta jagar vi lycka i livet. Jag skrapade ju lite på ytan igår om hur man ska jaga fram det liv man vill ha och för det mesta vill man vara lycklig. Så, vad gör dig lycklig? Jag vet vad som gör mig lycklig så jag ska vara så snäll och ge dig några exempel.
Jag blir lycklig av att:
få uppmärksamhet för något bra jag gjort
få/äta choklad
tjäna pengar
vara med mina vänner
vara med min pojkvän
tänka på min pojkvän
få komplimanger och beröm
se månen lysa
se solen stråla
känna varma vindar
vinna
se/göra andra glada
få veta att jag är omtyckt
dem jag bryr mig om mår bra
...och lite annat myssel pyssel ^^
Nu, hur uppnår jag denna lyckan jag får av detta? Vissa saker är lätta att tillfredställa, t.ex. chokladen eller att tänka på min pojkvän. Men sedan finns det olika mycket mängd lycka, chokladlyckan håller i sig nån timma max, en komplimang kanske en dag, en varm vind ger mig en lyckokick men försvinner snabbt och lämnar mig oftast "bara" glad, ett "jag älskar dig, du är bäst, finast och underbarast" kan hålla en helg, en vecka, ja flera dagar.
Men, jakten på Lyckan är oftast något större, man strävar efter att finna den ultimata never-ending-lyckan, man vill en dag kunna sätta sig ner med ett leende på läpparna och känna sig fullkomligt tillfreds vad som än händer för man är lycklig. Tyvärr tror jag att när man kommit dit så tappar det nog sin charm, vad ska man göra när man är helt klar, helt nöjd, det finns inget mer att göra, inga fler drömmar eller önskningar att uppfylla? Vad är meningen med ens liv då? Och så tappar man lyckan och får börja om från början, så gott som.
Livets eviga fråga, meningen med det hela. Varför vill vi egentligen veta det? Vad ska vi göra när vi vet? Leva så som meningen säger, eller försöka att förneka det och bestämma över våra egna liv likt trotsiga småbarn? Jag säger så här, lev ditt liv som du vill och skit i vad meningen är, hitta på din egna mening med ditt egna liv! Vi ivll ju inte ha nån som bestämmer över oss så varför inte helt enkelt skriva våra egna regler?
Från och med nu bestämmer jag att människor visst kan flyga, vem har sagt att vi inte kan det? Vem har bestämt att det ska vara så? Va? Ingen ska komma här å bestämma vad jag kan och inte kan, punkt slut!
Anyway, för att fånga lyckan så bör man tänka efter på allt som gör en lycklig, eller "bara" glad om man så vill och försöka uppfylla dem små lyckostunderna i livet, för den ultimata never-ending-lyckan låter faktiskt inte så himla spännande, och när man har den måste man ju vara extremt orolig av att förlora den och då är man ju inte lycklig längre, så så fort man oroar sig över att förlora lyckan har man tappat den. Så värdesätt och njut av de små tillfällena då du känner att du bara måste le, då du är lycklig, en sekund, en minut, en timme, en dag, en helg, för jag tror att det är dom tillfällena som spelar roll.
Jag önskar inte att ni får leva lyckliga i alla era dar, jag önskar att ni får många lyckliga stunder och glada minnen att tänka tillbaka på i resten av era liv.
Keep smilin' :D Kram!
Jakten på livet Del 1
Jag börjar med den eviga frågan "Vad är meningen med livet?"
Jag ger mitt svr på denna frågan, ett svar som kanske är helt fel, men jag har kommit fram till att om man grubblar över denna eviga fråga för lnge mister man helt enkel sitt liv så mitt svar lyder som följande; "Meningen med livet är att leva det, på sitt sätt"
Så nu när vi alla är övertygade om att det är så det är kan vi fokusera på att leva på vårt sätt. Nu kommer nästa stora jobbiga fråga; "Hur vill du leva ditt liv?"
Jakten har därmed börjat, svara på dessa frågor innan du ger dig ut bara:
Vad ska du jaga?
Hur ska du jaga?
Varför jagar du detta?
Vad ska du göra när du fångat det?
Under jaktens gång kommer du att stöta på många svåra hinder och många svåra frågor, mitt råd, tvivla inte på dig själv, eller jag kanske ska uttrycka mig lite mer pedagogiskt så här: Tro på dig själv, lyssna bara på din inre röst, känn efter med magen, våga kasta dig iväg med huvet före, du kan, du ska, du kommer att lyckas!
När det känns tungt, och alla tvivlar på dig så minns detta, upprepa detta och tro på dig själv, stå rak i ryggen le och säg: "Jag kan, Jag ska och Jag kommer att lyckas!"
Och kom ihåg, jag - Sophia, tror stenhårt på dig, jag tror innerligt att du kommer att lyckas!
Jag har precis börjat svara på dessa frågorna själv, jag vill bli kläddesigner, ha mitt egna märke, ett eget företag kanske, jag måste först kunna sy så just nu är det utbildningar som gäller, varför? Det känns bra ^^ När jag uppnätt det ska jag bara leva livet och ta över världen, hahah!
Lycka till alla jägare, jag tror på er!
Krypande skinn
Jag sitter ännu en gång på jobbet, tisdag, dagen mellan Helvetes-måndan och Mitten-av-veckan-onsdan, en tisdag, en fullkomligt meningslös dag.
Härmed ska jag förklara veckans dagars innebörd, eller "uppgift" och möjliga smeknamn.. eller öknamn om man så vill..
Måndag: Första dagen på veckan, är enligt mig helvetet därav kallas den Helvetes-måndan
Tisdag: Dagen mellan måndan och onsdan, fullkomligt meningslöst slöseri med tid, fick namnet Skit-tisdag idag, grattis eller whatever..
Onsdag: Mitten av arbetsveckan, då är det mindre än hälften kvar till helgen därav namnet Mitten-av-veckan-onsdan, hyffsat positivt, klarar du dig igenom onsdan har du mer än halva inne så att säga ;P
Torsdag: Den "riktiga" mitten av veckan dan, men än viktigare, dagen innan fredag! Wohoo!! Jag gillar torsdagar skarpt :D
Fredag: Sista arbetsdagen, dagen innan helgen, den ultimat bästa arbetsdagen ever, nu vet man att det är slut - äääntligen fredag! Jag älskar fredagar!!
Lördag: Helg, ledighet, slapptid, vad mer behöver jag säga? Lördagar är mycket mycket bra dagar, ge mig fler såna ^^
Söndag: Hyffsat okej, fortfarande helg, fast sugit ändå för det är dagen innan måndan så man kan ju inte riktigt slappna av och därför kallar vi denna dagen Sug-sönda! Och därmed basta!
Är det nån mer än jag som tycker att helgen är för kort?
Jag tycker; Slopa tisdan och ge oss ytterligare en dag mellan lördan och Sug-söndan! Jag säger; Fyra dagars jobb och TRE dagars HELG!! Jag vill att ni röstar på mig om jag ställer upp i nåt politiskt val, el. dyl. Okej?
Idag har mina arbetsuppgifter fått det att krypa i skinnet på mig, jag ville bara springa skrikandes ut härifrån och sno första bästa bil och köra långt långt bort tills det inte gick mer, inte vända mig om, bara skita i allt, jag längtar efter den dagen jag får gå i pension...
Nitton år är jag, fyller tjugo om lite mer än tre månader och jag längtar tills att få sluta jobba.
Är det fel på mig? Eller är det fel på världen? Går livet verkligen ut på att tillbringa sina bästa år med att jobba? Varför? Jag säger; Nej tack! Jag tänker bli hemmafru i så fall!
Och därmed basta!
You gotta have faith
Sitter på jobbet och väntar på att kunna sätta igång å jobba XD
Vi har ju begränsat med utrustning här så ibland får man göra nått annat under tiden istället för det man planerat från början. Ungefär som med livet i allmänhet.
Det är som när man tänker nu ska jag göra det här, men så blir det ändå inte så för att någon utanför ens lilla bubbla, där allt alltid hade funkat precis som man ville om man kunde stanna därinne, risk för ensamhet dock, påverkar ens planer och ändrar allt.
Jag tycker om att hålla mig till planen, annars finns det risk för att jag blir helt ställd av en plötsligt o-ockuperad helg som nyss var fylld med planerade möten, äventyr och skoj, så ställd att jag inte hittar på nåt annat. Extra ställd och närapå paralyserad blir jag då man får planera om tätt inpå, typ dagen innan får man ett besked om att det inte blir så man trodde och hade planerat, räknat med, sett fram emot, tackat nej till andra saker för.. Eller samma dag får man ett förskrämt litet sms med en liten ursäkt om att ens planer har gått i kras.
Jag tycker om att hålla mig till planen, jag tycker om att planera, men det är ju skillnad på helgplaner och framtidsplaner. Helgplanerna hatar jag att ändra på, det som är sagt är sagt, har man bestämt så har man, sen finns det ju förmildrande orsaker som sjukdom o.dyl.. Men framtidsplaner är roligare att planera och fantisera om är att fullfölja, men framtiden är ju inte skriven i sten heller, den är mer flexibel, lite som ett moln, ungefär som min motivation som kommer och går som den vill, lite som ett moln.
Jag tycker om att vara spontan oxå, tro inte att jag är nån inrutad liten föråldrad tråkmåns. Jag kan kasta mig ut i det okända likväl som att jag kan hålla stenhårt på planen, på tiden, på det som bestämts. Om inget har bestämts mer än "vi ses 'där', klockan 'då'" så är jag ändå lugn och kan göra lite vad som helst klockan 'då' när vi träffas 'där'. Man behöver inte alltid planera in i minsta detalj, det är skönt att bara ta dagen som den kommer och följa sina instinkter om vad man ska utnyttja den till.
Nu kom utrustningen så att jag kan börja fortsätta jobba ^^
Tänkvärt: Välj ett enda ord som beskriver dig själv.
Jag väljer "Mångfasetterad" till mig, för att jag har många olika sidor och precis som en ädelsten glimmar det om dem, varje sida glittrar lika mycket som den förra när du studerar mig nogrannare och vänder och vrider på min personlighet, alla sidor är jag och alla sidor är lika vackra.
Girl nation
Jag talar lite emot mig själv känner jag nu när jag sitter här i mitt långa hår och min nya favorit-tyllkjol, känner mig som om jag uppfyller det där man ska vara, se ut, och vilja som tjej. Men även om jag aldrig bär byxor numera och jag har låtit håret växa så är jag inte den där typiska tjejen, inte på insidan i alla fall.. Fast jag är nog flickigare än vad jag vill medge.
Om man studerar mig noggrannare upptäcker man att bootsen inte är speciellt feminina, att mitt rum är sjukt stökigt och att jag skrattar lika högt som killarna gör åt sina grabbskämt. Jag har alltid varit lite av en pojkflicka och alltid haft det lättare att umgås med killar, förutom en stund i högstadiet då min självkänsla och mitt självförtroende hade försvunnit långt ner i Marianagraven, då var det tjejkompisarna som gällde. Dessutom var jag ju inte så populär bland killarna som jag faktiskt hade velat, inte för att jag bryr mig om dem, nu vill jag inte ens veta om de gamla klasskamraternas existens, men ändå, just då betydde det något, just då hade jag brytt mig, just då hade jag velat det.
Tillbaka till mig, jag har ända sen jag var liten trivts bättre och kännt mig mer avslappnad med killar, de är så mycket lättare att umgås med. Tjejer är svårare att "nå", men tjejer är lättare att ha långvariga kompisrelationer med än med killar, om man vårdar relationen väl vill säga annars går ju allt åt skogen.. Med killar iaf är det lättare att umgås "på ytan" mede är lättare att "nå" men svårare att hålla kvar på något sätt.. Det är vad jag tycker. Du får tycka annorlunda det är helt OK, det kanske bara är jag som har svårt att få kontakt med tjejer och svårt att hålla kiontakt med killar.. Egentligen så har jag svårt att få kontakt överhuvudtaget oavsett kön, och att hålla kontakten har jag oftast grava problem med oxå.. Synd, för jag tror att jag är en socialare människia än vad jag vågar vara. Men jag gör framsteg.
Samtidigt som jag hade velat ha ett större kontaktnät och ha det lättare att umgås med "okända" så trivs jag ändå med att vara ensam ibland, på mina egna villkor. Och jag trivs med tystnad ibland med. När man kan umgås med någon under tystnad utan att det känns obekvämt eller att man sitter å försöker hitta på nåt å säga då tycker jag att det är en riktig relation. Om man kan sitta med en annan person under tystnad och ändå känna sig trygg och lugn så har man verkligen nåt. Om man känner att det är jättejobbigt och det blir pinsamt så känner man inte personen tillräckligt eller så passar man inte ihop bara. Sen finns det ju dom som är vana vid att det alltid pratas eller händer något som tycker det är ovant och blir obekväma därav.
Pinsammast när det har blivit tyst en stund är ju ändå när man väl ska säga nåt och man vet inte om rösten bär, det känns som om man borde harkla sig först, men stämningen är så tryckt så man vågar inte väsnas för mycket. Och så väntar man lite till för att "förbereda" sig och så blir det bara värre och värre, tillslut måste man säga det ändå eller/och harkla sig. Men sen brukar tystnaden vara bruten och den tryckta stämningen som byggts upp faller ner och man kan prata igen.
Något annat som är pinsamt är om man kommer på sig själv med att bara mala på, antingen för att man har så mycket att säga, eller för att den andre inte säger nåt, eller för att man är rädd att det ska bli tyst.. Det är väldigt pinsamt om man träffar någon efter ett ganska långt tag och man har inte hörts av så man får frågan "Hur är det med dig nu för tiden?" och så börjar man berätta om jobbet, förra helgen, hur det är med andra gamla gemensamma vänner, hur det är hemma, kärleksproblem, visar sina nya kläder, berättar om sina nyfunna drömmar och så plötsligt känner man bara "Oj, vänta, det är ju bara jag som berättar om mitt liv.." och så lite nästan pressat påklistrat frågar man tillbaks samma sak, känner sig dum och vill bara sitta tyst resten av tiden. Men det går inte. Speciellt inte om man har suttit på jobbet totalt socialt undernärd, förlåt.
Att be om ursäkt.. Jag hade velat säga något smart om det, men jag kommer inte på något. Men det är smart att be om ursäkt om man har gjort något fel, bara lägga sig ner, blotta sig och sitt inre och bara säga "Förlåt, det var inte meningen", inga krav, bara ett förlåt. Inte begära att bli förlåten, inte försvara sig, bara be om ursäkt och sedan gå därifrån om det är önskat av den som blivit felbehandlad.
Att förlåta.. Det kan vara svårt, det kan vara lätt, beroende på vad det är som hänt, beroende på vem det är som har gjort något dumt och beroende på vem det är som ska förlåta. Jag personligen (det är ju ändå min blogg så varför prata om nån annan..) förlåter ganska lätt, inte omedelbart, men efter en liten stund och sen brukar jag inte tänka mer på det. Jag kan bara reflektera nån gång då och då "Ja, *Hmm* gjorde det och det, men ångarde sig och sa förlåt, det var längesen, inget att bry sig om..". Frågan är om det är en bra eller dålig egenskap, vissa saker kanske man inte bara ska säga "Okej, du ångrar dig, då är det lugnt ", lär sig den andra personen verkligen något då?
Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att livet är värt att leva, även om det är tvivelaktigt då och då.
May the Force be with you //Sophia
(BTW kolla in "Disneyland after dark" jag är helt såld på deras musik; "Girl nation", "Jihad", "Point of view", "Rim of Hell" o.s.v. Have fun!)
HaaaleluliAAA!
Pappa lämnade in skiten på lagning å vi fick tillbaka datorn med över dubbelt så stor tom hårddisk..
Nice, men.. Mina bilder?
Kvar på den gamla hårddisken som var "Kass" enligt den gröna spritpennan som skrivit det tvärs över ettiketten..
..noo.. hjärtat slog långsamt..
En vecka senare fick min gode far tag på den fantastiska nörden som "lagat" datorn och fick tips om hur vi skulle få ut våra bilder och vår musik från den "kassa" hårddisken. HaaaleluliAAA!
Tur att vi sparade allt sånt på D, allt på C försvann in i evig bortkommenhet..
Anyway, jag e glad nu, hjärtat slår normalt igen, vanligtvis. Ibland slår det lite fortare, lite hårdare, kanske för någon annan, förmodligen för någon annan..
Jag och min pojkvän var ute två dar i rad, jag gick envist i mina högklackade som legat på hyllan i en si så där två månader ungefär.. Aj.. Vi missade sista bussen hem till honom, vi skulle vara tvungna att gå tre-fyra kilometer.. Aaaj..
Men som den underbara kille han är så tar han av sig sina egna skor och ger dem till mig. Jag gick bekvämt med en aningens clownkänsla brevid honom hem, medan han gick i strumplästerna i den nollgradiga natten, höll mina skor i sin ena hand och i den andra höll han mig. Jag är så sjukt lycklig, jag bara måste få säga det.
Det går bra nu, ha det bäst, puss & kram från Sophia
