okaramelliserad

Shit sicket långt megaboring möte jag var på, tur att man fick tårta ;d Slurp!!

Nu är det bara fyra veckor kvar!!
Det samlas till fest, Sophia behagar att fylla tjugo till sist!

Invänta din inbjudan, kolla brevlådan lite extra om du är en utvald, kram!

"A new hope" visst finns det en Star Wars film som heter så? Eller är det "The new hope".. ?
Anyway, idag är jag glad. Igår var en knepig dag men det redde ut sig till slut. Tror jag o Han hade vårt första gräl.. halvkul, men det hör väl till antar jag.. Det löste sig fort iaf, vi insåg båda hur dumma vi vart o vi pratade öppet om hur vi kände och varför, inga tårar eller hårda ord. En disskution kanske man kan kalla det, en känslig diskution.

Spänningen släppte en stund efter att vi hade släppt irritationsämnet och jag insåg än en gång hur lyckligt lottad jag är. Vi går på trottoaren hand i hand, ska ta bussen hem till mig, vi behöver korsa gatan för att nå hållplatsen "Vi hoppar över här" säger han och pekar snabbt åt vänster "Okej" säger jag och börjar skutta fånigt över gatan, han skuttar efter, hand i hand skuttar vi fånigt över gatan mitt i stan, vi skrattar åt oss själva men fortsätter ändå. Så kommer vi över gatan och börjar gå normalt, jag ler och är lycklig. Vem hade annars hängt på en sån fånig grej, skämma ut sig för att han valde att säga "hoppar över" istället för "går över", om inte han, han som passar mig perfekt. Lika barnslig och spontan, lika nära till skrattet men samtidigt veta när det är allvar, och ett sånt allvar det kan vara. Så lika fast så olika. Han är den enda killen jag vet som inte tvekar utan hoppar efter, och gillar det. Jag gillar det. Jag gillar honom, mer än han vet. Just för såna här små små saker, just för att han hänger med mig överallt utan att tveka.

Hopp, hopp, hopp!

Titta där är han, killen jag älskar allra mest!
Titta där är han, killen som alltid säger att jag är söt när jag precis har vaknat, som säger att mitt hår är vackert då jag inte duschat på en halv vecka, som säger att jag luktar gott då jag inte sett en deodorant på flera dagar.
Titta där är han, killen som alltid lyssnar, han som alltid har tid för mig, han som alltid tröstar och skrattar åt mina skämt, han som alltid ler när jag gör det å gör inte jag det ser han till att jag gör det.
Titta där är han, killen som alltid tänker på mig, köper fina saker för att bevisa sin kärlek, lagar god mat för att få mig att förstå att han älskar mig, han som alltid vill ligga kvar i sängen å kramas för att han gillar att bara vara nära mig, han som aldrig håller inne med ett "Jag älskar dig".
Titta där är han, killen som bara ser det goda i mig, han som bara ser det vackra o fina hos mig som ingen annan någonsin uppmärksammar, han som alltid påstår att jag är underbarast och fin i allting å säger att det är sanningen.
Titta där är han, killen som gör mig lycklig, han som hellre blir skjuten än att se mig gråta, han som alltid bryr sig mer om mig än sig själv, han som alltid ser till att jag mår bra, han som gör mig trygg.
Titta där är han, killen jag älskar allra mest!

Titta där är han, killen jag behandlar allra sämst..

I fucked up! Jag skulle retas, han retades ju med mig, så jag ville göra honom svartsjuk, bara litegrann, men han synade min bluff och ett sms, oskyldigt fast olämpligt gick iväg till en person som inget visste att det bara var en korkad hämndaktion startad av mig, fullbordad av min pojkvän. Så nu ska jag tydligen gå å köpa en korsett med hjälp av en kille som en gång gillade mig, på ett sånt där sätt killar ibland gillar tjejer på. Har han kommit över det än? I hope so.
Tänk att en sån liten grej kan bli så stor. Värst var det nog då jag erkände att jag bara hade gjort det för att göra honom svartsjuk och han frågade varför jag ville göra det.. Ja, varför ville jag egentligen det? Jag ville att han skulle visa att han brydde sig om mig och inte ville att någon annan skulle ta mig ifrån honom, jag ville att han skulle visa att han var rädd om mig och inte ville förlora mig utan behålla mig som sin egen.
Varför? frågade han igen Varför behöver du göra såhär för att få reda på det? Det är väl klart att jag inte vill att någon ska ta dig ifrån mig, varför skulle jag då ha ägnat hela min utlandsresa till att leta efter en present till dig, varför skulle jag då ha gett dig ett armband i julklapp där det står att jag älskar dig?!
Förtvivlad lät han, bara lite smått, sur och lite chockad, jag fick så dåligt samvete.
Titta på din handled, sa han, titta på din handled, titta på armbandet jag gav till dig. Varför behöver jag bevisa för dig att jag älskar dig, det gör jag och du vet det, titta bara på din handled.

Jag tittade, jag visste, jag såg, jag kände det, han älskar mig och jag.. jag är en korkad liten tjej..
Han har markerat att jag är hans, han har visat att han älskar mig, varför kan jag inte tycka att det duger? Det är ingen halvhjärtat romans det vi har, jag behöver inte oroa mig över om han är trogen eller ej, han älskar mig, ändå måste jag testa gränserna, varför? Varför kan jag inte bara lyssna när han säger hur mycket han tycker om mig, varför kan jag bara inte bli glad över allt fint han säger och gör, varför kan jag inte komma ihåg att han älskar mig?

En dag kommer vi väll skratta åt det här, själva grejen är ju ganska komisk, hade det vart på film hade man skrattat. Men om man är tjejen som agerar sådär tokigt, om man är henne, då är det inte lika kul. Det är inte själva korsettshoppargrejen som stör honom, det är faktumet om att jag tycks betvivla hans känslor för mig, tror jag.
Gör jag det?

Mitt jobb som jag får betalt för är väl inte det mest upphetsande man kan arbeta med, men det ger mig ändå ett syfte, en anledning, en viss summa på kontot, regelbundet. Så jag kan leva. Min sista arbetsdag kommer dock att bli den siste mars, de får inte förlänga mitt vikariat eller extrajobb eller vad det nu är.. Företaget ska spara pengar -"Inga nyanställningar! Inga vikariat! Inga förlängningar!"
Dom tar mitt jobb ifrån mig, en liten bit av mitt syfte, av min anledning, av mitt liv..

Mitt jobb som flickvän är i ständigt hot av en annan tjej som älskar att vara alldeles för nära min (ja MIN!!) kille. Hon sitter och pratar med mig på bänken, jag ler och nickar, försöker prata tillbaka men det känns bara fel, hon är trevlig men jag gillar henne inte riktigt ändå..
"Bla bla bla, vi brukar prata jättemycket med varandra, vi är så bra vänner, jag tycker så mycket om honom, bla bla."
"Jo, jag gillar honom oxå, hahh (han är ju min pojkvän ditt jävla ufo!!)"
"Tack för att jag fick pussa honom, det var den bästa födelsedagspresenten jag kunde få"
"Hahh, de e lugnt.. (!!&%"#&/!!?#"¤!! WTF! Vad är du överlycklig för, det var på kinden!?!! "¤%!%!#!!!)
"Åh, tänk om dem vinner.. Får jag pussa honom då? Det måste jag få.. Dem vinner ju aldrig.."
"Mmm.. visst.. (N E J ! PUCKO!!!) ..haha.. de e lugnt (Varför vill du ta mitt jobb som flickvän?!?! Är det nån som ska kasta sig fram å krama å pussa på honom när han vinner så är ju, ja, just det; JAG hans flickvän!!)"
<tystnad>
Hon tar en liten del av mitt jobb ifrån mig, en liten del av mitt syfte, min älskade, mitt liv..

Mitt jobb som vän sköter jag dåligt, ringer sällan, umgås mest med han ovan nämnda.. Synd, jag gillar mina vänner och väninnor. Fint ord det dära, väninnor. Låter lite gammalt fast samtidigt sött, fast på ett vuxet sätt, fast med en liten antimainstreamtouch på något sätt.. De flesta säger ju bara mina vänner, eller mina kompisar, polare, entourage. Haha. Nej, men ärligt, mitt jobb som god vän håller jag kranpaktigt fast vid, men tappar ändå mycket på vägen, jag håller på att förlora det och det är sorgligt nog självförvållat..
Jag förlorar en del av mitt jobb som vän, på grund av mig själv, en del av mitt syfte, en del av min anledning att leva, en del av mitt liv.

Mitt jobb som familjemedlem, både syster, dotter, kusin, systerdotter, brorsdotter, barnbarn och barnbarnsbarn (är säkert något mer spännande som pyssling å syssling å sånt dära.. men jaja..) är jag väl hyffsad på ändå. Är ju änna född till det X'D Hahah!! Jo, men jag är sällan hemma nu för tiden, har inte så mycket tid över till min lillasyster, det är synd, hon behöver mig nog mer än vad jag trodde.. Duktig dotter utmärkelsen lär inte gå till mig i år iaf, mitt rum ser ut som F*N, bara för att nämna något jag misslyckats med..
Det jobbet lär jag behålla iaf, en del av mitt syfte, en del av mitt liv som ingen kan ta ifrån mig, som jag inte kan förlora, som ingen kan säga upp mig ifrån.

Jag kommer alltid att vara Sophia, det jobbet är mitt, och mitt liv, ja, det är mitt.

Japp, det är fem veckor och tre dagar kvar till den magiska siffran.
Numret jag längtat efter i flera år.
Den förra milstolpen passerade jag för snart två år sedan och den gjorde bara att jag längtade annu mer till denna dag.
Nu har jag snart räknat ner år, månader, veckor och dagar till ända.
Om en si så där fem veckor kommer jag nog börja räkna på timmar och minuter.
Äntligen!
20 år.
Snart har jag vandrat på denna jord i tjugo år!
Snart får jag vandra till systemet å handla! Yaah!

Det värsta med att fylla år är att alla frågar vad man vill ha..
Jag vet ju inte vad jag vill ha, riktigt, änna..
Jag vill ju bara ha asdyra saker typ, en systemkamera, laptop, scanner, fotoskrivare, egen lägenhet, en hund, några ungar å en rik man.. Slå in det om du kan ;)
Pengar till en resa, eller biljetter härifrån, en betald utbildning eller kurs hade oxå funkat fint. Med vad då, vart då, när då och hur då?
SPA hade vart trevligt oxå, lite massage och skinande hud, mmmm!
Smycken är ju alltid fint, men jag har ju redan så många grejer.
Prydnader (=saker jag inte kan "använda" men som är fina eller "bra att ha") är strängligen förbjudet, men annars funkar det mesta bra.
Glas, bestick, vaser o sånt kan ni köpa när jag flyttat hemifrån, mitt rum är redan knôkat, tack.
Dock hade ett drinkmixar set suttit fint, med en shaker, ett par cocktailglas, bok med recept o så, det funkar, det funkar väldigt bra, hehhe ^^
En minikyl till rummet hade jag kunnat göra plats för, så man kan ta sig nåt kallt med vännen framåt kvällskvisten.
Men, när min mormor frågar ska jag då säga att jag vill ha saker som kostar flera tusen eller allt som har med alkoholhaltiga drycker att göra? Nej.. Men vad ska jag då säga? Hur kul är det att ge pengar till en som fyller tjugo, det är ju en ganska stor grej, när man fyller jämnt.
"Den här hundringen fick jag av mormor när jag fyllde tjugo, och den här är från min moster"
"Åh, jag fick det här guldarmbandet och de här diamantörhängerna när jag fyllde tjugo.."
"Intressant.."
Fast, så enormt megaspeciellt är det ju inte heller, och jag behöver inget guldarmband eller några diamantörhängen, pengar däremot är änna en bra sak att ha har jag upptäckt, alldeles själv XD
Kanske ska jag föreslå att hon går ihop med mina mostrar och att dem köper en helkroppsmassage till mig, eller bokar in mig på en bollywood-danskurs.. För det mesta så gillar dem att ge bort materiella ting, men jag behöver ju knappt något, och det jag behöver/vill ha kostar skjortan, och jag vill ju inte att dem ska gå runt å frysa resten av året heller..


Anyway, jag fyller snart år! Yey! Förskottsgrattis till MIG!! :D

Nanana na nanana na nanana na naa!
Åååh viilken hääärlig dag!
Nanana na nanana na nanana na naaa!!

Tänka sig att ett crappy-helvetesmåndag kunde svänga runt så fort å ge mig en sjukt mysig magkänsla.
Det känns så jävla bra!
Jag är stolt, jag är glad och jag är nöjd över att äntligen få tummen ur r*ven och dra mig i kragen, kamma bort luggen och hosta upp mina surt förvärvade småpotatis till de bättre behövande.

Jag har blivit Världsförälder på Unicef OCH Fadder för SOS-Barnbyar!!
Tadaaaaa!!!

Sophia kommer framöver att vara 200:- fattigare i månaden, i plånboken, men oh så rikare i själen! :D
Fantastiskt! Underbart!
Jag har oxå bestämt mig för att jag vill och tänker åka till Ghana och jobba som volontär på ett barnhem, WOW!
Vågen för mig, jag har blivit upplyst! (eller nåt sånt.. ^^)
Plötsligt slog det mig bara, jag har velat det länge, det har lixom pyrt sådär under ytan men jag har aldrig gjort något. Idag var dagen som det var dags att göra något åt saken. Dessutom så kommer jag klara mig minst lika bra utan de där tvåhundra, jag får väl sluta småäta för mina småpengar (något som jag ändå behöver göra.. it's a win-win situation!!).
Ska kalkylera lite, planera och undersöka möjligheterna, sen får vi se om det blir nån resa till Afrika till hösten eller om jag tar det nästa år. Men göra det, det ska jag!

Lots of Love to you!!

Suttit på jobbet framför datorn sen jag kom tillbaka från julledigheten.
Tänka sig att labbrapportskrivande kunde vara så långtråkigt och framförallt enormt tidskrävande. Hu!
Fick en överraskning på toaletten, det mest spännande på hela dagen gjorde mig illamående, gråtfärdig och allmänt råförbannad och sur på allt och alla. Gissa vad det var? Gissa vad som kom två dagar för tidigt? Gissa vem som inte hade sina mirakelpiller med sig eller sina noga utvalda musraketer?
Tjena! Det var jag! Ha ha.. ha?
Lyckades dock leta upp en förskrämd Alveond i botten av väskan, alldelesens ensam då tre av fyrlingarna jag redan fått användning för. En liten förskrämd tablett, som jag vanligvis aldrig intar ska hjälpa mig att överleva eftermiddagen. Har funkat hittills, men det har bara gått en sisådär en-en å en halv timma so far..
Ska möta pojkvännen i hamnstaden om ytterligare en oviss timma. Hade det varit en vanlig dag hade jag åkt hem för längesen, så fort jag såg det röda hade jag packat ihop mina grejer å stuckit, knappt sagt adjö. Men idag är ingen vanlig dag, idag har jag bestämt att jag ska träffa min älskade och han har behagat att slarva bort sin mobiltelefon (!) så jag kan inte nå honom.. Jag måste komma dit och berätta för honom att jag vill åka hem för jag mår skit; "Förlåt älskling, men du hade kunnat åka hem efter skolan å sluppit vänta på mig i två timmar för jag måste åka hem å bädda ner mig (med mirakelpiller, choklad och totrterande buksmärtor tillsammans med en gnutta självömkan)" Å ett brett fint smil på det. Han tar det säkert jättebra, blir överlycklig när han får reda på att två timmar av hans liv hade kunnat utnyttjas till att hitta en smartare flickvän. En som inte blir överraskad på toaletten helt oförberedd, två dagar innan... som om det aldrig har hänt förr i världshistorien.
Suck, jag blir så trött på mig själv ibland, när ska jag lära mig? Det har gått över sex år nu, vänjer man sig nånsin? Kommer jag nånsin sakna det sen när det är över?
Knappast, hah!

Jag ska försöka bita ihop, träffa Älskling. Han är ett sant Lyckopiller, mitt Lyckopiller. Utan honom hade jag ju inte haft någon att vara upprörd över för att jag inte kunde ringa när jag ville och höra hans röst. Tänk ett sånt skräckscenario! Det kommer nog att gå bra, han har sån positiv inverkan på mig, och så bryr han sig så jag blir alldeles varm och han tar hand om mig när jag mår dåligt, underbart!
Jag fick ett armband av honom i julklapp, vi tittade lite i skylfönstrena på mellandagsrean, han pekade och sa: "Jag funderade på att köpa det där silvriga med de små hjärtarna, men jag ville att det skulle stå på att jag gillar dig..". På min handled står det "A <3 S" - Axel älskar Sophia.

Vet du vad? Sophia älskar Axel!