okaramelliserad

Suttit på jobbet framför datorn sen jag kom tillbaka från julledigheten.
Tänka sig att labbrapportskrivande kunde vara så långtråkigt och framförallt enormt tidskrävande. Hu!
Fick en överraskning på toaletten, det mest spännande på hela dagen gjorde mig illamående, gråtfärdig och allmänt råförbannad och sur på allt och alla. Gissa vad det var? Gissa vad som kom två dagar för tidigt? Gissa vem som inte hade sina mirakelpiller med sig eller sina noga utvalda musraketer?
Tjena! Det var jag! Ha ha.. ha?
Lyckades dock leta upp en förskrämd Alveond i botten av väskan, alldelesens ensam då tre av fyrlingarna jag redan fått användning för. En liten förskrämd tablett, som jag vanligvis aldrig intar ska hjälpa mig att överleva eftermiddagen. Har funkat hittills, men det har bara gått en sisådär en-en å en halv timma so far..
Ska möta pojkvännen i hamnstaden om ytterligare en oviss timma. Hade det varit en vanlig dag hade jag åkt hem för längesen, så fort jag såg det röda hade jag packat ihop mina grejer å stuckit, knappt sagt adjö. Men idag är ingen vanlig dag, idag har jag bestämt att jag ska träffa min älskade och han har behagat att slarva bort sin mobiltelefon (!) så jag kan inte nå honom.. Jag måste komma dit och berätta för honom att jag vill åka hem för jag mår skit; "Förlåt älskling, men du hade kunnat åka hem efter skolan å sluppit vänta på mig i två timmar för jag måste åka hem å bädda ner mig (med mirakelpiller, choklad och totrterande buksmärtor tillsammans med en gnutta självömkan)" Å ett brett fint smil på det. Han tar det säkert jättebra, blir överlycklig när han får reda på att två timmar av hans liv hade kunnat utnyttjas till att hitta en smartare flickvän. En som inte blir överraskad på toaletten helt oförberedd, två dagar innan... som om det aldrig har hänt förr i världshistorien.
Suck, jag blir så trött på mig själv ibland, när ska jag lära mig? Det har gått över sex år nu, vänjer man sig nånsin? Kommer jag nånsin sakna det sen när det är över?
Knappast, hah!

Jag ska försöka bita ihop, träffa Älskling. Han är ett sant Lyckopiller, mitt Lyckopiller. Utan honom hade jag ju inte haft någon att vara upprörd över för att jag inte kunde ringa när jag ville och höra hans röst. Tänk ett sånt skräckscenario! Det kommer nog att gå bra, han har sån positiv inverkan på mig, och så bryr han sig så jag blir alldeles varm och han tar hand om mig när jag mår dåligt, underbart!
Jag fick ett armband av honom i julklapp, vi tittade lite i skylfönstrena på mellandagsrean, han pekade och sa: "Jag funderade på att köpa det där silvriga med de små hjärtarna, men jag ville att det skulle stå på att jag gillar dig..". På min handled står det "A <3 S" - Axel älskar Sophia.

Vet du vad? Sophia älskar Axel!