"Vad fin du är!"
Jag känner mig duktig, jag gick ner till bussen och åkte till jobbet imorse trots snökaoset och latmasken som försökte binda fast mig i sängen. Efter ett långt dividerande med mig själv kom jag fram till att jag hellre går genom snön, betalar för en seg bussresa och trampar runt på jobbet en hel dag än att stanna hemma med pappa som skulle vara ledig.
"Varför är du hemma?" hade han frågat
"Jag orkade inte gå ner till bussen i snön" hade jag svarat, varpå man hade fått en halvutskällning eller bara en megasuck följd av en långsam huvudskakning.
Jag behöver dessutom pengarna, mer än någonsin. Min anställning tar ju slut den siste Mars och innan dess tänker jag tjäna så mycket som jag bara kan. En dag är ingen dag, men åtta obetalda timmar på grund av lathet svider.
Hann precis med bussen imorse, satte mig ner och kände mig duktig, stolt över att jag inte bangade, nöjd med att vara påväg till jobbet alldeles själv och alldeles tack vare mig själv.
Hade en smula beslutsångest imorse oxå, mannen vars son jag älskar högt och heligt fyller år och jag har blivit inbjuden på middag, efter jobbet.. Vardagsfin, vardagsfin! tänkte jag frenetiskt, tillräckligt fin för att kunna dyka upp på en liten födelsedagsmiddag, fast samtidigt tillräckligt vanligt för att kunna gå runt på jobbet.. Inte för fin, ifall resten sitter i t-shirt o jeans, fast inte för vanlig ifall de andra har skjorta, slips o långklänning.. Måste passa in, vardagsfin, vardagsfin.. Lyckades få tag på en kort stickad helsvart klänning, ett par matchande svarta stickade strumpor med söta bollar man knyter på och turqiosa accesoarer; strumpbyxor, skärp och hårtygblomma. Sminket tog jag med mig för att sminka mig på jobbet innan jag åker härifrån, men bara lite turqiose eyeliner och mascara, inte för mycket, inte för lite, lagom, vardagsfin.
"Vad fin du är!" hör jag bakom mig när jag står och diskar min matlåda. Vänder mig om och få se en främmande människa i kö till diskhon.
"Tack!"
"Strumporna och hårspännet, jättefint!" Hon tittade på mig uppifrån och ner och beskådade min matchningstalang. Jag tackade igen, log och lämnade diskhon till henne. När en helt främmande människa helt plötsligt utbrister "Vad du är fin!" eller någon annan positiv kommentar om en då är det en sak som är säker, det är sant. Varför skulle man annars berömma någon man aldrig sett förut, när denne dessutom står bortvänd och är upptagen med annat?
Jag är fin, mission accomplished!
