GRUOOCHIWIIIIIINKY
Woah!
Okej, jag har precis tryckt i mig en massa äcklig pizza, jag lovar å svär det var inte gott asså, inte mot slutet efter halva lixom, men mat som mat å äta bör man vet ju vi alla, inte sant? Jag sköljde ner pizzan med två koppar kaffeautomats chockomilk, = sockerbomb! x2 !!
Så, nu är jag trött å speedad på ett übermysko vis.. Får se vad det blir av det här inlägget, eller vad säger ni?
Har precis sammanställt en inköpslista inför mitt födelsedagsfirande (kämpar mot kräkreflexen, jag gillade verkligen inte pizzan..) den blev lång.. Fast ändå inte så lång, ja menar jag ska göra sallad, då blir det ju flera rader med olika grönsaker å så.
Skit, vi får se hur det blir, hoppas det blir bra å att dem som behagar dyka upp bidrar med en bra trevlig stämning och har kul, å att jag oxå har kul.. De e det viktigaste faktiskt, att födelsedagsbarnet har det bra å kul å allt på sin dag. Faktiskt! Kan ju inte finnas nån som inte håller med mig om det här eller?
På min födelsedag är det jag som är prinsessa (det är jag iof de andra dagarna oxå, men inte officiellt ^^ det är det bara min prins som vet om, åh vad jag älskar honom..! *drömdröm* *fliiin* oj, lång parentes.. heh!)
...?
Så är det iaf!
Håll tummarna för att jag klarar det, ni vet, livet å hela baletten X)
Så ska jag sätta mig å se ut som jag jobbar en stund, innan sockret e slut å jag krachar snabbare än du kan tänka GRUOOCHIWIIIIIINKY!
Ha! KRAM! :D
En vecka kvar!
Dagen är snart slut å då ska jag hanlda lite innan det är dags att lyssna på dålig musik, förmodar jag helt fräckt att det är. Melodifestival ni vet, hur hög är standarden egentligen när de ska ha med så många som möjligt, så många kassa så få bra. Varför inte bara ha en final som vanligt? Eller, som förr? Då tjänade dem förstås inte lika mycket pengar, men jag tror seriöst att SVT kan sätta in nåt bättre på lördagkvällarna i februari än nån halvhjärtat småmesig musiktävling som folk bara blir upprörda över. Aja.. Dem får göra som dom vill så kan vi andra göra det oxå. HA!
Jag ser mitt liv åka iväg här på jobbet. När jag började var jag en pigg, nyfiken nittonåring nu är jag en trött, pensionssugen näsapå tjugoåring, en vecka kvar! Om sju dagar har jag nått nästa magiska ålder efter arton, femton å att födas (?), tjugo, systemet here I come!
Hahaha!
Jag vill bort härifrån, känns meningslöst att gå hit, känns meningslöst att bo här när jag kan bo någon annanstans å göra något annat. Plugga, spela teater, päsa på soffan.. You name it!
Så mycket vill jag göra, så lite gör jag. Otroligt, viljan finns, en stark vilja, men resten hänger lixom inte riktigt med. Jag vill: träna å gå ner i vikt, jag gör: sitter i soffan. Jag vill: åka till Ghana å jobba som volontär på barnhem, jag gör: köper två tuber till ansiktet för 650:-. Jag vill: utbilda mig till kläddesigner, jag gör: tvivlar. Jag vill: flytta hemifrån, jag gör: ingenting! Vill, vill, vill, men gör ingenting. Lat? Jo, det är nog så. Rädd? Mm, vuxenlivet skrämmer mig. Osäker? Absolut, tänk om jag gör fel? Eller om det blir fel?
Negativ är jag tydligen idag, liten, osäker och meningslös. Vill bara sova, har knappt sovit på flera dar, kanske tom veckor. Brukar må bättre då, när jag sovit asså. Vi får väll se.
Det är i alla fall bara EN vecka kvar tills jag fyller år, det är positivt!
Vilka som behagar dyka upp på mitt födelsedagskalas däremot är ett lotteri, vi får väll se. Vi får väll se.
Ska gå på toa å sen sätta mig å räkna minutrarna, se mitt liv flyga förbi, veta tt jag kunde fyllt de här minutarana, timmarna, dagarna med nåt värdefullt, men ack nej. Flyg, flyg..
Tack o hej!
Tänka sig
Tänka sig, vad fort saker kan hända, förändras och förloras. Det enda jag förlorat på senaste tiden är just tid, attans vad fort det går och nu står snart Framtiden och knackar på min port ännu en gång. Vad ska jag säga denna gången, hur ska jag göra för att få Framtiden att le och stråla, hur ska jag få Framtiden att lämna mig ifred? Det finns en del saker som skrämmer mig, spindlar, zombies, knak i en mörk skog, ofrivillig ensamhet och att de jag älskar ska bli skadade, men det är inte mycket som skrämmer mig och får mig att känna mig så liten och betydelselös fast på ett väldigt betydelsefullt sätt, inget får mig att må så dåligt, än stressad, än apatisk, än trött, som Framtiden. En mörk gestalt insvept i siden och silverkedjor, utan ansikte fast med ett skrämmande grin. Framtiden som försöker tvinga mig att se Livet i vitögat och ta ett beslut. Jag vill inte! Jag vill muppa runt här i min bubbla, jag tänker spräcka den när jag är redo, än är den riktiga världen för hård för mig.. Låt mig få sova.
Tillbaka till den underbara Alla hjärtans-dag-dagen!
Förutom den stunden då min älskade pojkvän ställde ut mig i snöisen utanför dörren iförd endast en morronrock, låste dörren å skrattade åt mig så var det en fantastisk dag. Fast.. att bära hem två kassar á 4-5kg var hade mna ju kunnat diskutera om det var så väldans underbart.. men men, det gick ju bra det oxå :)
Det var såhär att när vi firade ett halår tillsammans min riddare och jag så lagade han en finfin middag till mig (oss) och jag bjöd honom på bio (Avatar (uttalas tydligen med en amerikansk accent fick jag veta, eller kastat i ansiktet, beror på hur man ser det..)) så nu körde vi tvärtom. Jag den smått sinnesförvirrade latmasken fick knåpa ihop en trerättersmiddag. Det blev tillslut ytterst lyckat iaf, t.o.m kycklingen var saftig! :O Wow!! Applåder!!
Här är kvällens meny: (endast för att läskas -Mohaha!)
Förrätt: Trasslig sallad med hårdstekt bacon och solrosfrön
Huvudrätt: Vitlök-paprika-chili-marinerad kyckling med bakpotatis, avocado, gräddfil och kräftröra
Efterrätt: Gröna och röda vindruvor och kiwi marinerade i honung och limesaft med vaniljglass, grädde och riven vit choklad.
-Var det gott?
-JAA!!! Det var sjuuukt gott!
Åh.. tror jag ska käka mer efterrätt sen när jag kommer hem :D Jaa! Wiie!
Sen så kollade vi på bio, "Valentines Day" (vad annars ^^) och allt var bra, jättebra, superbra, überbra! Wonderbra! (nej, vänta det är nåt annat XP)
Nåt som inte var så fullkomligt fantastiskt var att vi missade sista bussen hem (till mig) så vi fick efter många om och men lyckats ta oss hem till honom istället. Och jag som precis köpt ett större täcke!! Men jag saknade faktiskt inte täcket, eftersom min älskade sover i bäddsoffa är den så smal att vi precis får plats å då är det svårt att sno med sig allt täcke för vi ligger ju nästan på varandra ändå XD Hahah! Sov dessutom som en stock efter att ha vandrat halva stan runt. Nu är jag fortfarande trött som satan och frukost har jag inte fått i mig än.. ska äta lunch om en timma (med ovan nämnde) så jag hoppar frukosten idag, sorry! Tror jag överlever dock ;)
Tänka sig så det kan gå ;D
KRAM!
Upprörande beteende
Där står jag på toan i frid och fröjd, torkar händerna och drömmer mig bort. Ser framför mig hur jag ligger å degar i soffan med huvet i Hans knä.. *drömdröm*
Klampande steg hörs och ett ilsket stenhårt ryck i dörrhandtaget får mig att skramla till, pappret skrynklas till en boll i mina förskräckta händer och spegelbilden tittar tillbaka på mig lika förvånat som ett barn som väckts mitt i en dröm. Inte nog med att jag höll på å skita på mig när detta inträffade utan jag hör hur personen hastigt klampar in på toan brevid. Hur svårt kan det vara?! Det finns ett litet fönster som blir rött när någon är där inne, svårt att se efter? Har man så bråttom att man inte ens kan kasta ett getöga i dörrspringan där man lätt kan se om det är låst eller inte borde man bannemig lära sig att gå tidigare! Men nej, för all del skräm mig från vettet bara, försök bryta dig in på en låst toalett! Är det konstigt att jag alltid rycker i dörren själv för att kolla om jag låst, här blundar folk ju för fan o bara rycker å drar, ingen hänsyn alls!
Helt fredligt står jag där och torkar händerna när nån jäkla dåre inte har tid att kolla efter utan drar innan de frågar, så matt säga. För all del, jag tycker det är jääättekul att bli skrämd när jag står å drömmer mig bort, varför skulle jag annars göra det om jag nu gillar den påfrestande verkligheten så mycket?!
Och såna svin! Man trippar in på toa, hyffsat nödig men har ändå haft tid att kolla efter å inte dra i några dörrar å stressat å skrämt folk. Vad möts man av? Väääärldens bajrand! Fy faaan! Asså seriöst, jag jobbar på ett soffdissikerat kontor, men de beter sig som äckeltottar hela högen de här akademikerna i sina fina kostymer. (här dras alla över en kam, absolut, jajjemän) Igår morse fick jag motarbeta en kräkreflex, när någon hade missat att spola ordentligt å lämnat locket öppe, visserligen tur så jag snabbt kunde kliva ut å in på andra toan. Vem gör sånt? På sin arbetsplats dessutom? Det finns ju faktiskt en toaborste på varenda toalett i det här huset! Hur trevligt är det på en skala att mötas av nån annans skit lixom?! Vem vill det?!
Nej, jag säger: Behandla andra som du vill bli behandlad själv.
Att rengöra toan efter sig ingår här! Faktiskt! Bland annat!
Tänk såhär, "Hade jag velat råka ut för det här?" eller se, bli tillsagt, uppleva, erfara, göra, osv. Om svaret är "Nää.." så gör inte så mot andra då! Va?! Hur svårt kan det vara?!
Kramar från en smula upprörd Sophia, som nu ska återgå till dagdrömmandet, det hon gör bäst ;)
"Vad fin du är!"
Jag känner mig duktig, jag gick ner till bussen och åkte till jobbet imorse trots snökaoset och latmasken som försökte binda fast mig i sängen. Efter ett långt dividerande med mig själv kom jag fram till att jag hellre går genom snön, betalar för en seg bussresa och trampar runt på jobbet en hel dag än att stanna hemma med pappa som skulle vara ledig.
"Varför är du hemma?" hade han frågat
"Jag orkade inte gå ner till bussen i snön" hade jag svarat, varpå man hade fått en halvutskällning eller bara en megasuck följd av en långsam huvudskakning.
Jag behöver dessutom pengarna, mer än någonsin. Min anställning tar ju slut den siste Mars och innan dess tänker jag tjäna så mycket som jag bara kan. En dag är ingen dag, men åtta obetalda timmar på grund av lathet svider.
Hann precis med bussen imorse, satte mig ner och kände mig duktig, stolt över att jag inte bangade, nöjd med att vara påväg till jobbet alldeles själv och alldeles tack vare mig själv.
Hade en smula beslutsångest imorse oxå, mannen vars son jag älskar högt och heligt fyller år och jag har blivit inbjuden på middag, efter jobbet.. Vardagsfin, vardagsfin! tänkte jag frenetiskt, tillräckligt fin för att kunna dyka upp på en liten födelsedagsmiddag, fast samtidigt tillräckligt vanligt för att kunna gå runt på jobbet.. Inte för fin, ifall resten sitter i t-shirt o jeans, fast inte för vanlig ifall de andra har skjorta, slips o långklänning.. Måste passa in, vardagsfin, vardagsfin.. Lyckades få tag på en kort stickad helsvart klänning, ett par matchande svarta stickade strumpor med söta bollar man knyter på och turqiosa accesoarer; strumpbyxor, skärp och hårtygblomma. Sminket tog jag med mig för att sminka mig på jobbet innan jag åker härifrån, men bara lite turqiose eyeliner och mascara, inte för mycket, inte för lite, lagom, vardagsfin.
"Vad fin du är!" hör jag bakom mig när jag står och diskar min matlåda. Vänder mig om och få se en främmande människa i kö till diskhon.
"Tack!"
"Strumporna och hårspännet, jättefint!" Hon tittade på mig uppifrån och ner och beskådade min matchningstalang. Jag tackade igen, log och lämnade diskhon till henne. När en helt främmande människa helt plötsligt utbrister "Vad du är fin!" eller någon annan positiv kommentar om en då är det en sak som är säker, det är sant. Varför skulle man annars berömma någon man aldrig sett förut, när denne dessutom står bortvänd och är upptagen med annat?
Jag är fin, mission accomplished!
