okaramelliserad

Halleluja!
Jag är klar med min balklänning (och en matchande väska till)!! Äntligen! Efter många om och men som man brukar säga, hahaha! Jag vill hellre formulera det efter många svordomar och munpruttar, så är jag till slut alldeles färdig, både med klänningen och mentalt. Jag kommer inte sy något mer på vääääldigt länge kan jag meddela.
Är jag nöjd nu då? Med tanke på att det var jag som sydde.. HELL YEAH! Det enda som hade kunnat göra det bättre var om den såg ut så jag hade planerat från början. Jag har nu nämnligen 3x2m rosa tylltyg över som jag helt enkelt bara sprättade bort för det såg milt sagt för-h-jävligt ut! Men jag tänkte att nångång där mitt i sommarn då jag sitter uttråkad kanske jag får för mig att sy en liten ballerinakjol, och den kommer bli fin, och jag kommer svära, munprutta och ångra mig till tusen när jag väl börjat sy igen. Förhoppningsvis bryr jag mig inte om det utan fortsätter lika envist som bergen står emot vindarna.
Lättnad. En liten stund av lättnad innan jag fortsätter med att klaga på något annat. Lite lättnad bara.
Okej, nu är vi super lättade och kastar oss glatt in i mitt nästa irritationsmoment: mig själv, m.fl.
Jo, det är så här, jag får så lätt för mig saker och jag är mycket känslomässigt påverkbar och humöret beror mycket ,om inte helt, på det som försiggår omkring mig. Så nu då har jag på det senaste gått runt å fantiserat, dagdrömt, planerat, whatever you call it, och så blir jag t.ex. glad, men så kommer verkligenheten och knackar på för ett samtal öga mot öga och jag upptäcker plötsligt att det jag var glad över inte existerar och så blir jag deppig istället. Det är extremt irriterande! Sen gör jag så att jag, eftersom jag vet att jag bygger upp en lycklig fantasivärld i mitt huvud, försöker slå hål på det själv och kan bli jättearg på någon, eller jätteledsen över något jag hittat på själv om något annat jag hittat på själv. En ond cirkel helt enkelt. Ibland tror jag att det inte är så bra för mig att vistas ute bland folk, ute i verkligheten, eller så är det där jag borde vara hela tiden och jag borde aldrig lämnas ensam till att drömma mig bort och sen tvinga mig själv att inse något som kanske inte heller stämmer. Jag undrar om nån förstår vad och hur jag menar.. Alla borde bara ignorera det här senaste stycket tycker jag.
Trött, det är jag minsann, redigt trött.
Så godnatt, "Elvis has left the building"!