Fantastiskt

Jag sitter och väntar ut tiden nu igen..
Men schh! Säg det inte till nån! Oki?

Förut tog jag en sväng om till köpcentret här breve, sånt underbart väder.
Kallt i luften, frostigt i gräset, andedräkten ångades, huden blev rosig och solen värmde mina kinder och bländade mina blickar mot skyn.
"Fantastiskt" tänkte jag, "vilken underbar decemberdag!" Och i just den stunden var det självklart vilken årstid jag gillar allra mest, det är vintern.
Den är kall och mörk, men samtidigt varm och ljus på ett helt eget sätt, kanke har det lite med julen att göra oxå.. Sommarn är ju bara ljummen å regnig, med inslag av undersköna soldagar, våren är sommarens lillasyster som vill likna storasyster så mycket som möjligt och hösten är den buttra mellansystern som har vinterns kyla men inte dess unika värme, även hösten har sina dagar förstås men vintern är den systern som alla tycker är intressantast fast svårast att förstå sig på. Sommaren är den enkla vackra, våren den lilla söta fast lättstötta, hösten den ointresserade cynikern och vintern är den kalla-varma och den mörka-ljusa, svåridentifierbar, vacker och intressant men samtidigt lite skrämmande ostabil för en som inte vet hur man hanterar henne.
Man kan säga att sommaren är den snygga glada pigga grannflickan som umgås med alla, våren är som sommaren fast omognare och mer barnsligt söt än snygg, hösten är tjejen som insett hemsk världen är och känner sig maktlös och gått in i sig själv, vintern är den vackra mystiska flickan som alla vet vem det är men ingen riktigt känner.

Igår när jag gick hand i hand med Honom så tittade folk konstigt på mig då jag undvek att gå på kullerstenarna och tog enorma kliv mellan de stora stenplattorna i gatan. Personen vars hand jag höll i lade märke till att folk sneglade snett på mig, något som gått mig totalt förbi och för en kort sekund skämdes han lite över sin tokiga o barnsliga flickvän. Snabbt förstod han dock att det inte var jag som borde ändra mig utan alla andra som är som alla andra. Hade jag vart en årstid hade jag varit vintern, jag släpper sällan in nån inpå livet jag är kall om man inte känner mig, men när de väl är där inpå livet så är det varmt och mysigt. Samtidigt är jag kanske ibland svår att förstå sig på, som min pojkvän upplevde igår. Men jag bara log emot honom när han skämtsamt sa "Jag känner inte dig nu.." och svarade "Man får inte roligare än vad man gör sig" och han log tillbaka och insåg att han nog kände mig ändå. Så fortsatte vi hand i hand längs stadens gator.

"Fantastiskt" tänkte jag "tänk att det här är mitt liv"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0