Blod, svett och tårar
Lycklig och ledsen, går det ihop?
Tårar av glädje, tårar av sorg.
Mina tårar hjälper ingen, så varför gråta?
Känslan som kväver mig kommer från ingenstans, avslöjar inte sitt ursprung.
Hur ska jag kunna försvara mig mot en okänd fiende, vad är roten till det onda, visa mig vart jag ska slå, vad jag ska lösa för att bli fri.
Kvävningen kommer långsamt, gör sig påmind precis när den glömts bort.
Väntar, men på vad?
Mina tårar hjälper ingen så trots känslan låter jag bli.
Jag vägrar tills du ger mig en anledning och det inte kan hjälpas längre, då dem får en innebord och måste fällas, då kommer jag gråta. Hjälplösa tårar.
"Vi har gjort det förr, kan vi inte göra det igan?"
Vem är jag att säga nej, när ögonen lyser så?
"Kan vi? Kan vi?"
Vem är jag att säga nej, jag vill ju också?
Ett barnsligt leende från öra till öra, ögonen växer och lyser ännu mer när jag nickar och viskar "Ja"
Jag ångrar inget, men nu blöder jag, men inte av smärta eller sorg.
Jag blöder för att jag lever, för att jag vill leva och för att jag viskade ja till de lysande ögonen för att leva.
Livet är för kort för att säga nej när man kan säga ja.
Blodet bevisar att jag lever, så som tårarna bevisar att jag känner.
Kämpar för att lyckas.
Stressar för att hinna.
Anstränger mig för att bli älskad och att visa att jag älskar.
Skyndar med beslut som spelar stor roll.
Pressar för bättre resultat.
Svettas av nervositet, fysisk aktivitet och mardrömmar.
Svetten visar på engagemang, vilja och kärlek.
Anstränger mig verkligen för att lyckas leva ordentligt, reda ut alla ihoptrasslade trådar, syna framtiden, lägga ut spår, bevisa min värdighet och använda kraften till något positivt. Det är svårt.
Svetten visar att jag kämpar, att jag bryr mig, att jag vill och att inget kommer stoppa mig.
Mitt blod visar att jag lever.
Mina tårar hjälper ingen, men visar att jag känner.
Jag har viljan, energin och känslan, men jag har inget mål.
Är det det som kväver mig? Eller hjälper det bara till?
