okaramelliserad

Aloha!

Fick en känsla i magen "Mmm, blogga", kännt o gjort, nu sitter jag här (igen) och ska försöka skriva något kul, smart eller inspirerande..

Idag kom jag i god till till min servicekurs, första gången på flera veckor!
Hatar att komma för sent, känns fel o det är så respektlöst!
Det kom en man från skatteverket o hälsade på, onaturligt spännande må jag säga. Tänk att skatter kan vara så fascinerande, hahha. Mycket bra "föreläsare" bidrog naturligtvis, men skatter är bra, det vet jag! ^^

Fick en till känsla i magen "MAT", jag har ju inte ätit middag idag! Shit, hur glömmer man nåt sånt egentligen?
Ahja, får la dra i mig en macka eller två innan jag går o lägger mig, vilket kommer ske snart, förhoppningsvis.. :P


Det får vara allt för denna gången, hittar på nåt mer till imorrn.
Tack o Gonatt!

Där står jag på toan i frid och fröjd, torkar händerna och drömmer mig bort. Ser framför mig hur jag ligger å degar i soffan med huvet i Hans knä.. *drömdröm*
Klampande steg hörs och ett ilsket stenhårt ryck i dörrhandtaget får mig att skramla till, pappret skrynklas till en boll i mina förskräckta händer och spegelbilden tittar tillbaka på mig lika förvånat som ett barn som väckts mitt i en dröm. Inte nog med att jag höll på å skita på mig när detta inträffade utan jag hör hur personen hastigt klampar in på toan brevid. Hur svårt kan det vara?! Det finns ett litet fönster som blir rött när någon är där inne, svårt att se efter? Har man så bråttom att man inte ens kan kasta ett getöga i dörrspringan där man lätt kan se om det är låst eller inte borde man bannemig lära sig att gå tidigare! Men nej, för all del skräm mig från vettet bara, försök bryta dig in på en låst toalett! Är det konstigt att jag alltid rycker i dörren själv för att kolla om jag låst, här blundar folk ju för fan o bara rycker å drar, ingen hänsyn alls!
Helt fredligt står jag där och torkar händerna när nån jäkla dåre inte har tid att kolla efter utan drar innan de frågar, så matt säga. För all del, jag tycker det är jääättekul att bli skrämd när jag står å drömmer mig bort, varför skulle jag annars göra det om jag nu gillar den påfrestande verkligheten så mycket?!

Och såna svin! Man trippar in på toa, hyffsat nödig men har ändå haft tid att kolla efter å inte dra i några dörrar å stressat å skrämt folk. Vad möts man av? Väääärldens bajrand! Fy faaan! Asså seriöst, jag jobbar på ett soffdissikerat kontor, men de beter sig som äckeltottar hela högen de här akademikerna i sina fina kostymer. (här dras alla över en kam, absolut, jajjemän) Igår morse fick jag motarbeta en kräkreflex, när någon hade missat att spola ordentligt å lämnat locket öppe, visserligen tur så jag snabbt kunde kliva ut å in på andra toan. Vem gör sånt? På sin arbetsplats dessutom? Det finns ju faktiskt en toaborste på varenda toalett i det här huset! Hur trevligt är det på en skala att mötas av nån annans skit lixom?! Vem vill det?!

Nej, jag säger: Behandla andra som du vill bli behandlad själv.
Att rengöra toan efter sig ingår här! Faktiskt! Bland annat!

Tänk såhär, "Hade jag velat råka ut för det här?" eller se, bli tillsagt, uppleva, erfara, göra, osv. Om svaret är "Nää.." så gör inte så mot andra då! Va?! Hur svårt kan det vara?!


Kramar från en smula upprörd Sophia, som nu ska återgå till dagdrömmandet, det hon gör bäst ;)

Jag känner mig duktig, jag gick ner till bussen och åkte till jobbet imorse trots snökaoset och latmasken som försökte binda fast mig i sängen. Efter ett långt dividerande med mig själv kom jag fram till att jag hellre går  genom snön, betalar för en seg bussresa och trampar runt på jobbet en hel dag än att stanna hemma med pappa som skulle vara ledig.
"Varför är du hemma?" hade han frågat
"Jag orkade inte gå ner till bussen i snön" hade jag svarat, varpå man hade fått en halvutskällning eller bara en megasuck följd av en långsam huvudskakning.
Jag behöver dessutom pengarna, mer än någonsin. Min anställning tar ju slut den siste Mars och innan dess tänker jag tjäna så mycket som jag bara kan. En dag är ingen dag, men åtta obetalda timmar på grund av lathet svider.
Hann precis med bussen imorse, satte mig ner och kände mig duktig, stolt över att jag inte bangade, nöjd med att vara påväg till jobbet alldeles själv och alldeles tack vare mig själv.
Hade en smula beslutsångest imorse oxå, mannen vars son jag älskar högt och heligt fyller år och jag har blivit inbjuden på middag, efter jobbet.. Vardagsfin, vardagsfin! tänkte jag frenetiskt, tillräckligt fin för att kunna dyka upp på en liten födelsedagsmiddag, fast samtidigt tillräckligt vanligt för att kunna gå runt på jobbet.. Inte för fin, ifall resten sitter i t-shirt o jeans, fast inte för vanlig ifall de andra har skjorta, slips o långklänning.. Måste passa in, vardagsfin, vardagsfin.. Lyckades få tag på en kort stickad helsvart klänning, ett par matchande svarta stickade strumpor med söta bollar man knyter på och turqiosa accesoarer; strumpbyxor, skärp och hårtygblomma. Sminket tog jag med mig för att sminka mig på jobbet innan jag åker härifrån, men bara lite turqiose eyeliner och mascara, inte för mycket, inte för lite, lagom, vardagsfin.
"Vad fin du är!" hör jag bakom mig när jag står och diskar min matlåda. Vänder mig om och få se en främmande människa i kö till diskhon.
"Tack!"
"Strumporna och hårspännet, jättefint!" Hon tittade på mig uppifrån och ner och beskådade min matchningstalang. Jag tackade igen, log och lämnade diskhon till henne. När en helt främmande människa helt plötsligt utbrister "Vad du är fin!" eller någon annan positiv kommentar om en då är det en sak som är säker, det är sant. Varför skulle man annars berömma någon man aldrig sett förut, när denne dessutom står bortvänd och är upptagen med annat?
Jag är fin, mission accomplished!

Shit sicket långt megaboring möte jag var på, tur att man fick tårta ;d Slurp!!

Nu är det bara fyra veckor kvar!!
Det samlas till fest, Sophia behagar att fylla tjugo till sist!

Invänta din inbjudan, kolla brevlådan lite extra om du är en utvald, kram!

"A new hope" visst finns det en Star Wars film som heter så? Eller är det "The new hope".. ?
Anyway, idag är jag glad. Igår var en knepig dag men det redde ut sig till slut. Tror jag o Han hade vårt första gräl.. halvkul, men det hör väl till antar jag.. Det löste sig fort iaf, vi insåg båda hur dumma vi vart o vi pratade öppet om hur vi kände och varför, inga tårar eller hårda ord. En disskution kanske man kan kalla det, en känslig diskution.

Spänningen släppte en stund efter att vi hade släppt irritationsämnet och jag insåg än en gång hur lyckligt lottad jag är. Vi går på trottoaren hand i hand, ska ta bussen hem till mig, vi behöver korsa gatan för att nå hållplatsen "Vi hoppar över här" säger han och pekar snabbt åt vänster "Okej" säger jag och börjar skutta fånigt över gatan, han skuttar efter, hand i hand skuttar vi fånigt över gatan mitt i stan, vi skrattar åt oss själva men fortsätter ändå. Så kommer vi över gatan och börjar gå normalt, jag ler och är lycklig. Vem hade annars hängt på en sån fånig grej, skämma ut sig för att han valde att säga "hoppar över" istället för "går över", om inte han, han som passar mig perfekt. Lika barnslig och spontan, lika nära till skrattet men samtidigt veta när det är allvar, och ett sånt allvar det kan vara. Så lika fast så olika. Han är den enda killen jag vet som inte tvekar utan hoppar efter, och gillar det. Jag gillar det. Jag gillar honom, mer än han vet. Just för såna här små små saker, just för att han hänger med mig överallt utan att tveka.

Hopp, hopp, hopp!

Titta där är han, killen jag älskar allra mest!
Titta där är han, killen som alltid säger att jag är söt när jag precis har vaknat, som säger att mitt hår är vackert då jag inte duschat på en halv vecka, som säger att jag luktar gott då jag inte sett en deodorant på flera dagar.
Titta där är han, killen som alltid lyssnar, han som alltid har tid för mig, han som alltid tröstar och skrattar åt mina skämt, han som alltid ler när jag gör det å gör inte jag det ser han till att jag gör det.
Titta där är han, killen som alltid tänker på mig, köper fina saker för att bevisa sin kärlek, lagar god mat för att få mig att förstå att han älskar mig, han som alltid vill ligga kvar i sängen å kramas för att han gillar att bara vara nära mig, han som aldrig håller inne med ett "Jag älskar dig".
Titta där är han, killen som bara ser det goda i mig, han som bara ser det vackra o fina hos mig som ingen annan någonsin uppmärksammar, han som alltid påstår att jag är underbarast och fin i allting å säger att det är sanningen.
Titta där är han, killen som gör mig lycklig, han som hellre blir skjuten än att se mig gråta, han som alltid bryr sig mer om mig än sig själv, han som alltid ser till att jag mår bra, han som gör mig trygg.
Titta där är han, killen jag älskar allra mest!

Titta där är han, killen jag behandlar allra sämst..

I fucked up! Jag skulle retas, han retades ju med mig, så jag ville göra honom svartsjuk, bara litegrann, men han synade min bluff och ett sms, oskyldigt fast olämpligt gick iväg till en person som inget visste att det bara var en korkad hämndaktion startad av mig, fullbordad av min pojkvän. Så nu ska jag tydligen gå å köpa en korsett med hjälp av en kille som en gång gillade mig, på ett sånt där sätt killar ibland gillar tjejer på. Har han kommit över det än? I hope so.
Tänk att en sån liten grej kan bli så stor. Värst var det nog då jag erkände att jag bara hade gjort det för att göra honom svartsjuk och han frågade varför jag ville göra det.. Ja, varför ville jag egentligen det? Jag ville att han skulle visa att han brydde sig om mig och inte ville att någon annan skulle ta mig ifrån honom, jag ville att han skulle visa att han var rädd om mig och inte ville förlora mig utan behålla mig som sin egen.
Varför? frågade han igen Varför behöver du göra såhär för att få reda på det? Det är väl klart att jag inte vill att någon ska ta dig ifrån mig, varför skulle jag då ha ägnat hela min utlandsresa till att leta efter en present till dig, varför skulle jag då ha gett dig ett armband i julklapp där det står att jag älskar dig?!
Förtvivlad lät han, bara lite smått, sur och lite chockad, jag fick så dåligt samvete.
Titta på din handled, sa han, titta på din handled, titta på armbandet jag gav till dig. Varför behöver jag bevisa för dig att jag älskar dig, det gör jag och du vet det, titta bara på din handled.

Jag tittade, jag visste, jag såg, jag kände det, han älskar mig och jag.. jag är en korkad liten tjej..
Han har markerat att jag är hans, han har visat att han älskar mig, varför kan jag inte tycka att det duger? Det är ingen halvhjärtat romans det vi har, jag behöver inte oroa mig över om han är trogen eller ej, han älskar mig, ändå måste jag testa gränserna, varför? Varför kan jag inte bara lyssna när han säger hur mycket han tycker om mig, varför kan jag bara inte bli glad över allt fint han säger och gör, varför kan jag inte komma ihåg att han älskar mig?

En dag kommer vi väll skratta åt det här, själva grejen är ju ganska komisk, hade det vart på film hade man skrattat. Men om man är tjejen som agerar sådär tokigt, om man är henne, då är det inte lika kul. Det är inte själva korsettshoppargrejen som stör honom, det är faktumet om att jag tycks betvivla hans känslor för mig, tror jag.
Gör jag det?

Mitt jobb som jag får betalt för är väl inte det mest upphetsande man kan arbeta med, men det ger mig ändå ett syfte, en anledning, en viss summa på kontot, regelbundet. Så jag kan leva. Min sista arbetsdag kommer dock att bli den siste mars, de får inte förlänga mitt vikariat eller extrajobb eller vad det nu är.. Företaget ska spara pengar -"Inga nyanställningar! Inga vikariat! Inga förlängningar!"
Dom tar mitt jobb ifrån mig, en liten bit av mitt syfte, av min anledning, av mitt liv..

Mitt jobb som flickvän är i ständigt hot av en annan tjej som älskar att vara alldeles för nära min (ja MIN!!) kille. Hon sitter och pratar med mig på bänken, jag ler och nickar, försöker prata tillbaka men det känns bara fel, hon är trevlig men jag gillar henne inte riktigt ändå..
"Bla bla bla, vi brukar prata jättemycket med varandra, vi är så bra vänner, jag tycker så mycket om honom, bla bla."
"Jo, jag gillar honom oxå, hahh (han är ju min pojkvän ditt jävla ufo!!)"
"Tack för att jag fick pussa honom, det var den bästa födelsedagspresenten jag kunde få"
"Hahh, de e lugnt.. (!!&%"#&/!!?#"¤!! WTF! Vad är du överlycklig för, det var på kinden!?!! "¤%!%!#!!!)
"Åh, tänk om dem vinner.. Får jag pussa honom då? Det måste jag få.. Dem vinner ju aldrig.."
"Mmm.. visst.. (N E J ! PUCKO!!!) ..haha.. de e lugnt (Varför vill du ta mitt jobb som flickvän?!?! Är det nån som ska kasta sig fram å krama å pussa på honom när han vinner så är ju, ja, just det; JAG hans flickvän!!)"
<tystnad>
Hon tar en liten del av mitt jobb ifrån mig, en liten del av mitt syfte, min älskade, mitt liv..

Mitt jobb som vän sköter jag dåligt, ringer sällan, umgås mest med han ovan nämnda.. Synd, jag gillar mina vänner och väninnor. Fint ord det dära, väninnor. Låter lite gammalt fast samtidigt sött, fast på ett vuxet sätt, fast med en liten antimainstreamtouch på något sätt.. De flesta säger ju bara mina vänner, eller mina kompisar, polare, entourage. Haha. Nej, men ärligt, mitt jobb som god vän håller jag kranpaktigt fast vid, men tappar ändå mycket på vägen, jag håller på att förlora det och det är sorgligt nog självförvållat..
Jag förlorar en del av mitt jobb som vän, på grund av mig själv, en del av mitt syfte, en del av min anledning att leva, en del av mitt liv.

Mitt jobb som familjemedlem, både syster, dotter, kusin, systerdotter, brorsdotter, barnbarn och barnbarnsbarn (är säkert något mer spännande som pyssling å syssling å sånt dära.. men jaja..) är jag väl hyffsad på ändå. Är ju änna född till det X'D Hahah!! Jo, men jag är sällan hemma nu för tiden, har inte så mycket tid över till min lillasyster, det är synd, hon behöver mig nog mer än vad jag trodde.. Duktig dotter utmärkelsen lär inte gå till mig i år iaf, mitt rum ser ut som F*N, bara för att nämna något jag misslyckats med..
Det jobbet lär jag behålla iaf, en del av mitt syfte, en del av mitt liv som ingen kan ta ifrån mig, som jag inte kan förlora, som ingen kan säga upp mig ifrån.

Jag kommer alltid att vara Sophia, det jobbet är mitt, och mitt liv, ja, det är mitt.

Japp, det är fem veckor och tre dagar kvar till den magiska siffran.
Numret jag längtat efter i flera år.
Den förra milstolpen passerade jag för snart två år sedan och den gjorde bara att jag längtade annu mer till denna dag.
Nu har jag snart räknat ner år, månader, veckor och dagar till ända.
Om en si så där fem veckor kommer jag nog börja räkna på timmar och minuter.
Äntligen!
20 år.
Snart har jag vandrat på denna jord i tjugo år!
Snart får jag vandra till systemet å handla! Yaah!

Det värsta med att fylla år är att alla frågar vad man vill ha..
Jag vet ju inte vad jag vill ha, riktigt, änna..
Jag vill ju bara ha asdyra saker typ, en systemkamera, laptop, scanner, fotoskrivare, egen lägenhet, en hund, några ungar å en rik man.. Slå in det om du kan ;)
Pengar till en resa, eller biljetter härifrån, en betald utbildning eller kurs hade oxå funkat fint. Med vad då, vart då, när då och hur då?
SPA hade vart trevligt oxå, lite massage och skinande hud, mmmm!
Smycken är ju alltid fint, men jag har ju redan så många grejer.
Prydnader (=saker jag inte kan "använda" men som är fina eller "bra att ha") är strängligen förbjudet, men annars funkar det mesta bra.
Glas, bestick, vaser o sånt kan ni köpa när jag flyttat hemifrån, mitt rum är redan knôkat, tack.
Dock hade ett drinkmixar set suttit fint, med en shaker, ett par cocktailglas, bok med recept o så, det funkar, det funkar väldigt bra, hehhe ^^
En minikyl till rummet hade jag kunnat göra plats för, så man kan ta sig nåt kallt med vännen framåt kvällskvisten.
Men, när min mormor frågar ska jag då säga att jag vill ha saker som kostar flera tusen eller allt som har med alkoholhaltiga drycker att göra? Nej.. Men vad ska jag då säga? Hur kul är det att ge pengar till en som fyller tjugo, det är ju en ganska stor grej, när man fyller jämnt.
"Den här hundringen fick jag av mormor när jag fyllde tjugo, och den här är från min moster"
"Åh, jag fick det här guldarmbandet och de här diamantörhängerna när jag fyllde tjugo.."
"Intressant.."
Fast, så enormt megaspeciellt är det ju inte heller, och jag behöver inget guldarmband eller några diamantörhängen, pengar däremot är änna en bra sak att ha har jag upptäckt, alldeles själv XD
Kanske ska jag föreslå att hon går ihop med mina mostrar och att dem köper en helkroppsmassage till mig, eller bokar in mig på en bollywood-danskurs.. För det mesta så gillar dem att ge bort materiella ting, men jag behöver ju knappt något, och det jag behöver/vill ha kostar skjortan, och jag vill ju inte att dem ska gå runt å frysa resten av året heller..


Anyway, jag fyller snart år! Yey! Förskottsgrattis till MIG!! :D